ensyster.blogg.se

Jag har inte skrivit någonting om min familj på senast insåg jag. Trots att otroligt mycket har hänt. Min far hotade med att ta livet av sig härom veckan, dramatiskt och fint och min mor hanterade det väl genom att berätta för mina två yngre systrar som bor hemma och uppmana dem att skriva till pappa. Så åter igen lades ansvaret över på barnen. Vi ska vara föräldrar åt våra föräldrar, jahap. Detta gjorde mig såklart ursinnig så jag pratade med båda mina systrar och försäkrade dem om att de inte hade något ansvar i det hela. De var såklart ledsna. Sa även till mamma på skarpen. Igen.

 

För en tid sedan hörde jag av mig till socialstyrelsen där min mamma bor för att berätta hur jag upplever att de är hemma och se ifall det finns någon hjälp familjen kan få. Speciellt mina systrar då de genom att vara ekonomiskt beroende av min mor är fast hemma och inte har mycket att säga till om. (tekniskt sätt är ju den älsta av de två 18 år, så hon kan ju flytta om hon vill, men det är svårt då hon fortfarande går gymnasiet och inte har en inkomst. Den yngsta är dock minderårig) 

 

Min mor hörde av sig för en vecka sedan och var mycket upprörd då det kommit in en anonym anmälan mot familjen. Jag var ute och åt lunch då så jag kunde inte riktigt prata, men erkände att det var jag. Vi bestämde oss för att höras när jag kommit hem. När jag sedan ringde så kunde hon inte prata för hon var ju tvungen att städa hela lägenheten för att jag hade "angett" henne. Jag uppfattade det som att det var dagen därpå hon blivit kallad till socialen och att de sedan skulle göra ett hembesök, men det var inte förrän en vecka senare som mötet och hembesöket var. Ändå var hennes första reaktion: STÄDA!!!! Ja, man kan ju säga att jag hjälpt henne på traven där... Under den veckan jag bodde på hennes soffa spenderade jag två DYGN med att städa hennes kök och badrum, och då städade jag ändå inte innuti skåp utan bara utanpå. Kanske förstår ni då hur jävla vidrigt det var...

 

Anyhow... mötet skulle ha varit idag men blev insällt för socialsekreteraren blev sjuk. Så nu har hon fått ännu en vecka på sig att städa. 

 

Det bästa är mina systrars inställning till det hela. Den älsta håller med mig, men orkar inte följa med på mötet och vill hålla sig utanför det hela, vilket jag iofs kan fösrtå, men samtidigt tycker jag att detta är väldigt viktigt. Den yngsta vill inte säga någonting för att "göra mamma ledsen" så vi får se om hon bara ler och säger att allt är finfint.

 

Så allt är lite kaos nu. Hade en hettsk sms-konversation med min mor igår där hon anklagade mig för att vara roten i hennes olycka och anledningen för hennes skiljsmässa från "hennes livs kärlek och själsfrände" (aka min far). Idag ringde hon sedan och var JÄÄÄÄTTE trevlig och ville småprata och höra hur det var med mig. Sa INGENTING om gårdagen, som om ingenting hänt. Detta är min familj i ett nötskal.

 

Nu skall jag städa badrummet. Jag gör allt för att slippa skriva på min hemtenta... >___<

Vi pratade igenom allt igår, att om saker kommer upp så får vi ta det då. Det ger mig ångest att det kanske dyker upp fler lögner, men jag har försökt tänka, men kommer inte på fler. Det är därför det alltid är bättre att tala sanning än att ljuga, man vet alltid vad man har sagt. Men jag har sagt allt jag kommit på så jag måste släppa det nu. Försöka att inte ha ångest över det och fokusera på det som är nu istället. Alltid tala 100% sanning. Jag orkar inte med den ångesten jag får när jag ljuger så jag kan inte fortsätta med det.

 

Att han stannar med mig och orkar. Jag är så otroligt imponerad över honom. Jag har aldrig träffat någon som trott på mig så mycket och som visat mig kärlek så som han gör. Han behöver inte säga någonting för att visa det, bara genom att finnas där för mig ger han mig så mycket. Det är så galet, jag har väntat på att träffa den här människan så länge och trott att han inte fanns. Och nu när jag träffat honom så är han precis så fantastisk som jag önskat att en människa kunde vara. Jag förstår inte hur han gör det, men han är alltid så underbar och jag vet inte hur jag skall visa det för honom. Jag kan bara titta på honom och bli alldeles varm. Jag trode inte det kunde hända, inte såhär. Jag har varit kär förut och älskat förut, men det här är någonting annat. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det här är människan jag vill leva med och det gör det värt allt kämpande, alla nedgångar. Även om jag vet att dessa nedgångar beror på mig, det får mig att orka ta mig igenom det och kämpa, för han är värd det, jag är värd det, och jag vill bara vara med honom.

 

Jag var hos min terapeut idag, eller fd terapeut numer tyvärr. Hon berättade att hon inte kunde ha mig eftersom att hennes handledare sagt att hon bara kunde ha en övningselev. Hon går sista året på en terapeututbildning, och måste följa sin handledares order. Jättetråkigt, jag gillade verkligen henne. Men hon sa också att om jag ville så kunde jag vara hennes elev (elev är fel ord, vad säger man... öveningsobjekt??) efter jul. Så jag har tackat ja till det, men det känns som det är så långt kvar tills dess. Men jag får klara mig med Al-Anon så länge, kanske gå två gånger i veckan om jag verkligen behöver.

 

Hon gav mig en hemläxa som egentligen skulle vara inför nästa terapisession. Nu blir ju inte den av, men jag tänkte ändå göra läxan. Läxan gick ut på att komma på någonting jag verkligen vill hålla på med. Alltså någonting som är för mig, typ en fritidsaktivitet. Eller...det behöver inte vara en aktivitet som så, men någonting jag vill göra för mig själv. Jag har ju dansen en gång i veckan, men någonting mer. Det finns så mycket saker jag vill göra!!! Jag skulle vilja gå på socialdansen på onsdagar också till att börja med, sedan skulle jag vilja gå ut och promenara ibland. Jag vill verkligen gå ut och plocka svamp, men det kanse är för sent för i år... Så skulle jag vilja köpa gymkort och gå och gymma med min pojkvän, men det ver jag inte om jag har råd med, och "aktiviteten" i fråga behöver ju inte vara kostsam. Jag skulle vilja läsa oftare, alltså sådant som inte är kusrlitteratur, jag skulle vilja gå på kroki och rita mer. Jag skulle vilja göra musik, fast då vill jag göra det med människor i ett band, jag har aldrig varit så bra på att göra sådant själv, jag behöver fler som är drivande. Men jag saknar att sjunga. Jag kanske skulle gå med i någon kör... fast jag vet inte, jag vill ju helst sjunga själv. Och så vill jag lära mig spela gitarr. Jag har kommit igång med det två gånger i mitt liv, båda gångerna varade typ 1,5 vecka sedan kom jag av mig, men jag har en egen gitarr och min pojkvän har två, så det är egentligen ingenting som hindrar mig.

Allt är öppnat. Av alla lögner i mitt liv har dessa varit de som förstört mest. Alla saker jag sagt och gjort genom mitt liv har alltid sårat mig mest. Jag vill inte vara den här personen mer. Jag är inte värd någonting av det här och det får mig att vilja slita mitt hår och bara ta på mig ytterkläderna och lämna. Inte för att det här inte är allt jag vill ha, men för att jag inte orkar se allt ont jag skapat, jag måste se på det varje dag, och det gör så fruktansvärt ont i mig. Mina ben domnar och skakar och det är svårt att andas ibland. Men jag har skapat den här avgrunden för mig själv. Bara jag kan ta mig ur den. Men jag vill inte såra honom mer och det är det som får mig att vilja fly. För att jag litar inte på min förmåga att inte såra honom. Inte att jag tror att jag kommer vänstra eller ljuga mer, min kropp gör det fysiskt omöjligt att göra det, jag får sådana ångestattacker när jag tänker på det, som jag inte haft sedan jag var liten och det får mig att bara vilja lämna min kropp, jag står inte ut i den, allt känns för trångt och bara kryper. Så jag är inte orolig för att jag skall ljuga eller vara otrogen. Jag är rädd för att jag är inne i en resa just nu mot att bli bättre, mot att förstå och acceptera och förlåta mig själv och den kommer vara omskakande. Jag kommer inte tycka om vad jag ser, jag kommer gråta mycket och sova dåligt och behöva prata mycket om det och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill inte utsätta honom för mig, för jag är en trasig person. Det kommer ta lång tid innan jag kan känna mig hel igen. Han hjälper så mycket, han finns där så mycket för mig och det är det som skrämmer mig för jag har sårat honom och missbrukat hans kärlek och det finns inget sätt att gottgöra och laga det som jag tagit sönder. Det kan bara tiden göra. Men jag är rädd att jag bara tär på honom. Jag vill ge så mycket, men just nu känner jag inte att jag har så mycket att ge. Jag känner mig som ett litet vårdpaket, liten, hjälplös och ensam. Men det är det första steget i Al-Anon, att acceptera sin maktlöshet, och jag kan inte göra det än. Jag vill göra så mycket, förändra så mycket. Hjälpa så många och hjälpa mig själv. Men just nu kan jag inte göra någonting och jag känner mig helt handlingsförlamad. Vad skall hända sedan? Vad händer nu? Jag behöver låta mig själv stanna upp och känna. För jag har så mycket sorg just nu jag behöver känna, men jag vill bara gå vidare. Bara för att man förstår hur någonting funkar och har insikt kring det så har man inte bearbetat det. Jag har så många insikter, saker jag förstår är fel, både som jag har gjort och som hänt i mitt liv och i min uppväxt. Men bara att veta att de är fel räker inte, bara att veta att det måste ändras räcker inte. Jag måste tillåta mig själv att känna sorgen efter allt som hänt. Jag måste låta mig själv känna och det är det jag har svårast för.

Ny morgon, mornarna är värst. Jag vill inte upp, jag vill inte äta, jag vill inte göra någonting.

Jag pratade med honom i telefon idag, det var svårt att höra hur ledsen han var. Jag höll mig samman, jag vet inte varför men jag har svårt för att visa känslor när vi pratar om viktiga saker. Det är en försvarsmekanism, jag vet det men jag har svårt att släppa den. Tack och lov var jag så satans trött igår så jag somnade nästan direkt. Men idag har jag massor av tankar om gårdagens samtal, jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen just nu.

 

Jag kände mig anklagad för att jag verkade som han uttryckte det "peachie keen". Jag har visserligen varit på en fest och skall på festival ikväll, men det har inte varit det lättaste att hålla masken uppe. I korta stunder glömmer jag, men sedan kommer ett samtalsämne, en låt, en tanke, som påminner om honom, och jag är tillbaka i verkligheten igen. Jag pratade mest om honom igår. Vi får se hur det blir ikväll. Jag köpte en flaska vin igår som jag tänkte ha med mig ikväll, men jag kommer nog strunta i det. Jag kanske tar ett eller två glas när jag är ute ikväll, men jag vill inte dricka för mycket, det är inte bra när man är ledsen. Och jag skall träffa honom imorgon.

 

Mycket går runt i mitt huvud. Han skall på ultraljud på tisdag, förmodligen är det gallseten (igen) eller blindtarmen. Jag vill vara där för honom. Jag önskar jag kan vara där för honom.

 

Jag önskar att taden kan vara över, jag vill bara åka dit och veta. 

 

Jag drömde om honom i natt. Vi var på ramäffären och skulle rama in mina bilder som skulle hänga på väggen i vardagsrummet, allt var som vanligt igen. Jag önskar att allt skulle vara som vanligt igen.

Den här dagen blev rätt bra ändå tillslut. Imorse kändes det som en kamp att bar ta mig ur sängen/soffan. Min kompis fyller år på måndag och hade födelsedagsfest ikväll. Franskt tema, men vi var inte många utklädda. Men det åts ost och spelades fransk musik. Bra med ost, jag har ju inte fått i mig så mycket de senaste dagarna. Det var en rätt trevlig kväll. Men i princip alla på festen hade kärleksstrul på ett eller annat sätt. Satt och pratade väldigt mycket med två killar, den ene hade strul med sin fru och den andre hade precis blivit dumpad av sin tjej för några veckor sedan. På något vis var det skönt att få höra om andras kärleksproblem, jag pratade en del om mina också. Men allt var inte bara miserabelt, vi hade rätt trevligt också. Men Han kom upp hela tiden, så fort jag skulle berätta om någonting appropå någonting annat så var det alltid om någonting som hänt med honom eller med oss. Jag fick bita mig själv i tungan flera gånger när jag var på väg att börja prata om Oss. Vissa grejer gör för ont. 

 

Jag måste sova nu för jag är så trött. Det är underbart att få göra av med energi. Jag har haft så svårt att sova de här nätterna, men nu skall jag sova som en liten stock.

Idag är jag inte ok. jag lever i något sorts hopp om att allt skall fixa sig och det får mig bara att vilja åka hem och träffa honom. Jag fick sms igår, det var fint, han hade lunchat med en vän och skrev att han hade tänkt, massvis. Det där massvis gav mig något sorts hopp, smset var så positivt. Han skrev att han hoppades jag tog hand om mig själv. Jag vet inte hur jag skall tolka det. Vi har haft vårt på-av förut och då har det alltid slutat med att vi bestämt oss för att fortsätta. Det har varit stormigt och mycket känslor, men jag älskar honom så jävla mycket och det har känts som att de känslorna varit besvarade, det har känts som att det varit starkt. Och det ger mig hopp, för hur kan någonting sådant försvinna? Hur kan man välja att kasta bort någonting sådant. Samtidigt vet jag att han har en stark stolthet och skulle mycket väl kunna följa den, han skulle inte kunna leva med att ha låtit det gå. Misstag går inte utan konsekvenser. Och jag har gjort många misstag.

 

Jag vill åka dit och få veta, få ett klart svar. Men det är ingen bra idé, inte nu. Ikväll har en av mina bästa vänner födelsedagsfest och imorgon skall jag på en festival. Jag skulle gärna ställt in allt i helgen. Men jag vet hur mycket festen betyder för min vän, och festivalen köpte jag biljett till för flera veckor sedan och jag vill ju verkligen gå. Det är bara att jag har svårt att semig själv släppa taget och ha roligt nu. Jag kommer inte dricka nåonting på min väns födelsedagsfest, och på festivalen skall jag ta det väääääääldigt lugnt. Man skall inte drick när man är ledsen. Inte av fel anledningar.

 

Jag har massa saker att uträtta idag ockå, och det känns tungt, jag kommer inte ens iväg till badrummet för att duscha. Jag har ingen lust idag. Jag vill veta vad som händer och gå vidare. Men jag måste vänta tills helgen är över, tvinga mig själv iväg på grejerna jag skall göra om jag så måste. Börja av nästa vecka får jag åka till honom.

Shit, måste bara säga det. Allt är så omtumlande och överväldigande just nu att jag blir alldeles slut i huvudet. Jag är så glad att jag skaffade den här bloggen, jag hade blivit galen annars för jag vet inte hur annars jag skall få utlopp för alla tankar jag har i huvudet just nu. Det som är skönt är att jag blir distraherad från att vara ledsen. För det är jag, jag svävar i jävla limbo, vi skulle precis flytta in tillsammans, jag har precis gjort min adressändring, vi häll på att sätta upp hyllor och möblera om i vardagsrummet, jag skulle få upp mina böcker, mina tavlor. Och så händer detta.

 

För en gångs skull har det varit ganska skönt att komma hem till mamma. Om än jävligt kämpigt. Men det känns som att jag gör en bra sak, både för mig själv och för familjen. Jag har hunnit tänka mycket. Dels på familjen, dels på oss men också en massa på mig själv, vilket är det jag mest behöver just nu. Det här kommer fixa sig. Hur jävla fruktansvärt det än känns, det kommer ibland och överväldigar mig. Minsta lilla grej kan få mig att börja störtböla, men inte länge. Jag kan samla mig, jag vet att det går över och jag vet att det kommer bli bra hur det än blir. Jag saknar honom så ohyggligt mycket, men jag vet också att jag har redskapen och styrkan att klara mig igenom det här och börja om. Det ger mig hopp. Men främst gör det mig så otroligt jävla stolt över mig själv.

 

Och så lite hederlig Kent på det. :P 

 

 

 

Nu menar jag inte med detta att "kärleken väntar" Det gör den förmodligen inte. Inte den kärlek jag vill ha mest av allt och inte nu och inte än på ett bra tag. Men för första gången idag kände jag något sorts hopp inför framtiden. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt.

Städdag 2 i min mammas lägenhet. Igår gjorde jag köket, allt utom golvet och köksbordet. Och då städade jag ändå typ 5 timmar. Så ja, det var ganska jävla äckligt. Idag har jag fixat alla badrummen, badrumsskåp, städskrubb, dammsugit golven. Jag lyckades till och med aktivera min yngsta syster som ganska motvilligt städade handfatet i ena badrummet (men fick göra om det för jag inte var nöjd... ehehe... :P). 

 

Mamma däremot kom på alla ursäkte för att inte städa. Hon kunde inte dammsuga för hon tyckte det var för mörkt ute. Sedan var hon för trött för att hon jobbat hela dagen (som att inte jag gjort det? Det gör väl de flesta?). Sedan skulle hon repa för kören och stängde in sig med pianot och smällde i dörren. När jag till slut tröttnade på henne och sa ifrån gick hon in på sitt rum och smällde dörren i mitt ansikte.

 

Shiiiiiiiit vad det provocerade mig....

 

Jag har haft svårt för att prata på Al-Anon-möten om mina känslor. Nu bara välde allt fram. Jag gav henne den längsta föreläsningen. Jag var rätt jävla hårt, men också rätt jävla snäll. Allt handlar ju om att hon aldrig lärt sig ta hand om sig själv. Hon har altid haft den sämsta själkänslan, och det har inte blivit bättre sedan hon och pappa separerade. Hon tar varken hand om sitt yttre, sitt inre eller saker omkring sig. ALLT förfaller. Samma gäller min far. Vi är uppvuxna med två vuxna människor som aldrig tyckt om sig själva och aldrig varit snälla mot sig själva. Är det konstigt att man blir fucked up? Jag fick ofta höra att jag var söt, och fin och att jag var älskad från mina föräldrar, de var alltid väldigt bra på att visa kärlek. Men jag fick lära mig att kärlek var någonting jag fick av någon annan, att vara söt var jag i andras ögon, det kom alltid från betraktaren. Jag fick aldrig lära mig att ta hand om och älska mig själv. Jag har alltid varit extremt uppmärksamhetssökande, jag har inte förstått det. Jag har inte tyckt att jag varit det, jag trode det vad normalt. Men jag fick aldrig lära mig att uppskatta och älska mig själv. Allt det här och mycket mer sa jag till mamma (genom hennes stängda dörr) och att jag bara ville se henne vara lycklig och ta hand om sig själv. Tjugo minuter senare kom hon ut och gav mig en kram, sedan åkte hon iväg och handlade städprylar och hjälpte mig ta ner återvinning och sopor, ca 8 kassar.

 

Hon kom hem med städprylar och massa godis och kakor. Vi tände ljus, kokade te och jag, mamma och mina två systrar spelade finns i sjön. Ibland älskar jag min familj. De är så galna, skruvade, trasiga och knäppa, men också världens mest underbara. I de ögonblicken är jag lycklig. Det var länge sedan jag kände så med familjen. Vi behövde verkligen det här. 

 

Mamma tackade mig sedan och lovade att försöka ta hand om sig själv. tydligen har hon börjat surfa på något diskussionsforum för alkoholism. Hon har inte riktigt erkänt än att hon har problem, men kanske faller det på plats snart. Det är dock svårt att våga hoppas, hon har "börjat ett nytt liv" så många gånger, men det blir alltid detsamma. Hon är hälsosam och tar hand om sig en halv vecka och sadan faller hon igen. Jag hoppas att det inte blir så den här gången.

Alla sover utom jag. Snart skall jag upp igen. Tidigt. 

 

Jag har suttit på balkongen, sagt godnatt till stjärnorna. 6e våningen, jag har hela världen under mina fötter och det får mig att känna mig stark.

 

Jag är stark, jag har gått igenom så mycket svårare saker i mitt liv. Jag klarar mig  utan honom, även om det kommer göra ont till en början. Jag har alltid klarat mig själv. This too shall pass.

 

Den största gåvan jag någonsin fått är att lära mig älska mig själv. Det går upp och ner såklart. Men jag har ändå en inneboende trygghet och respekt för mig själv, även om jag inte alltid levt efter den. Jag vet vad jag går för, jag vet vad jag klarar av. Och jag har klarat av så mycket. Jag klarar det här med.

 

Nu skall jag försöka sova.

En dag i taget. Imorgon är en ny dag.

Jag är hos min mamma och mina systrar. Efter att ha givit honom brevet där jag berättade allt sa han att jag var sjuk. att jag behövde hjälp. Jag behöver hjälp, men det är vad jag håller på med nu. Jag håller på att jobba med mig själv, det är ingen lätt väg, men jag måste ta den. Jag är van vid att kämpa, jag har alltid fått kämpa. 

 

Trots allt kom han in och lade sig i sängen bredvid mig i natt. Jag vaknade av att han låg med handen på mitt ben och jag med huvudet mot hans axel och handen på hans bröst. Jag kunde knappt andas av rädsla för att väcka honom. När jag märkte att han började vakna vände jag mig om, jag skulle se om hand vände sig om efter mig. Det gjorde han inte, jag vet inte varför jag hoppades, men det gjorde jag. När han sedan vände sig med ryggen mot mig gjorde jag något dumt och lade armen runt honom. Han utbrast "Nej!" klarvaken, och bad mig ta bort min arm.

 

Jag önskar jag kunde göra någonting för att få honom att tro mig. Jag har levt dåligt, och det har tagit lång tid för mig att lära mig för jag har inte haft någon förälder som gjort det. Jag har fått lära mig själv, fått klara mig själv. Klarat mig, men inte alltid tagit hand om mig. Det är någonting som jag fått lära mig som vuxen, men man lär sig inte över en dag. Jag har varit bättre, men sedan fallit tillbaka i destruktivitet i perioder. Men det är slut med det nu. Mitt liv är för kort för det. Jag vet vad jag vill nu. Det är inte en lätt väg dit, men jag vet vad jag vill. Och det vet jag att jag klarar.

 

Idag kom jag hem till min mamma, jag har inte bott med min familj sedan jag var 16. Extremt korta perioder har jag crashat på soffan, men inte mer än en vecka i streck. Jag klarar inte av att leva med min familj. När jag var 16 förflyttades jag till fosterfamilj. Varför mina systrar fick bo kvar vet jag inte. De var för små för att kunna säga ifrån när någonting var fel antar jag. Jag var tonåring och förmodligen inte den lättaste att ha att göra med, men jag hade också en enorm drivkraft, att försöka förändra familjen. Jag försökte med hot och utpressning, men ingenting gick. Till sist gick det inte längre. Jag flyttade hem till en skolkompis och genom min skolkurator fick jag kontakt med socialtjänsten som hjälpte mig att få flytta in med min kompis familj.

 

Jag trode aldrig jag skulle ha en bra relation till mina föräldrar, men den är, trots omständigheter, helt ok idag. Jag är fortfarande på dem om alkoholen, om deras destruktiva relationer (till varandra och till andra) och gud vet vad. (ps, nej, jag tror inte på gud.)

 

När jag växte upp fanns det alltid alkohol hemma. Men det fanns aldrig handtvål eller handukar i badrummen. Alla använde samma dusch-handukar (brukade finnas två stycken i badrummet, fast vi var fem i familjen). Och det har alltid varit ohygligt stökigt. Och med stökigt menar jag inte normalstökigt, såklar det blir det med tre barn! Med stökigt menar jag äckligt. Hemma dammsögs det ungefär en gång i månaden, disken kunde stå i flera dagar, och INGEN plockade någonsin undan efter sig eller torkade upp efter sig. 

 

Jag var barn, så jag imiterade ju mina föräldrar. Jag är fortfarande rätt stökig idag, men jag är allergisk mot smuts. Jag besöker sällan min mamma, dels bor hon långt bort och dels är det alltid så satans smutsigt hos henne. När jag kom hit idag hade jag ätit en halv omelett, en rabarberstång och några skedar keso på två dagar. Såklart uppmanar min mamma mig att äta, ta en kopp te och ett bad. Sedan måste hon iväg till jobbet igen. Jag öppnade kylskåpet och höll på att kräkas. Jag är känslig nu, jag har ingen matlust och mår illa av tanken på mat, kanske inte behöver berätta att min mage är paj? Needless to say, jag kunde inte äta. Så istället har jag, från ca 15.30-20.00, städat hela köket, dock inte hunnit med golvet. Men alla skåpluckor, slängt MASSVIS (shhh! berätta inte för mama, hon spar på ALLT), tvättat ur alla lådor. Fyfan... Jag hittade pälsänglar i besticklådorna, bakom micron.... urgh.... Sedan gick jag ner och köpte tvål till badrummen. I min familj tvättar man inte händerna efter att man varit på toaletten.

 

Jag kallar det vanvård. Jag skulle aldrig kunna leva så. Och att låta sina barn växa upp så... Jag har inga ord..

 

Jag känner mig stark just nu. Men jag har gråtit. Klockan är strax ett på morgonen och jag kan inte sova. Jag lade ifrån mig datorn (har kollat på film) för att sova, och så fort jag gjorde det började jag gråta. Jag orkar inte gråta nu. Jag klarar det här, jag är så trött på det här. Jag orkar inte vara ledsen. Jag visste att det skulle ta slut. Men jag vill vara stark just nu. Men jag saknar honom, så oerhört oerhört jävla mycket. Det får mig att gå sönder. Jag vill aldrig vara med någon annan någonsin. Han är allt jag någonsin vill ha. Jag har aldrig älskat någon såhär. 

 

Jag vet att jag är ung. Det kan säkert hända igen. Men det kommer nog dröja bra många år innan jag känner så här för någon igen, om det ens någonsin kommer hända. Jag menar inte att jag aldrig kommer älska någon igen, självklart kommer jag göra det. Men det är skillnad på kärlek och kärlek. Det som jag känner för honom är en sådan kärlek. Jag är lycklig som ens har fått uppleva den en gång i mitt liv. Jag har letat och letat och jag trodde inte att den fanns därute för mig. Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som honom. Det sätter perspektiv på allt. Alla mina tidigare destruktiva relationer. 

 

Jag vet att jag inte kommer bli destruktiv i relationer igen. För det har sats på sin udd genom honom. Jag vet vad jag kan få nu, hur fantastiskt det kan vara. Jag vet vad jag är värd och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer kunna acceptera någonting mindre.

Jag tittar på telefonen var femte minut. Jag skulle inte skickat sms. Men det gjorde jag och nu kollar jag telefonen var femte minut för att se om jag fått svar. Trotts att jag vet att han inte är den som svarar på sms i sådana här situationer. Trots att telefonen är på ljud och ligger bredvis mig. Jag vill bara skriva hur mycket jag älsar honom. Jag vill ringa. Men jag får inte göra det.

Hur kan man ljuga för någon som bytyder allt för en? Man gör inte så. Jag vill bara att det här skall vara över. På ett vis vill jag bara börja om. Börja med att gå upp på mornarna och duscha. Så känns det. Jag vill gömma mig hos mormor och morfar och börja om helt. Börja med mig själv och med att ta hand om mig. Samtidigt har jag träffat den person jag vill spendera mitt liv med. Och jag vet att om vi skall fortsätta så kommer det vara svårt. Jag vill kämpa för det för jag har aldrig någonsin träffat någon so honom. Men jag vet inte om jag orkar kämpa just nu. Det är så mycket som händer pmkting mig och jag känner att allting fallerar, jag har ingen kontroll över det runt omkring mig och över mina känslor. Och jag är svag nu. Han är min starkaste punkt. Han har stöttat mig så mycket Han ör min bästa vän och så mycket mer. Förlorar jag honom så förlorar jag en del av mig sjölb, men ja har redan förlorat mig sjlv så många gånger. Jag har låtit ig själv förloras genom att ge bort allt, anpassa mig efter andra och försöka vara alla till lags. Jag vet inte hur jag skall behålla mig själv. Men där är skillnaden i vår relation. Det känns som att jag börjat bygga upp mig själv igen, med honom som stöttepelare, men inte med honom som mål. Det känns som att jag för en gångs skull börjat bygga upp mig kring MIG, även om han varit till stor hjälp hela tiden. Det har inte krettsat kring honom. Samtidigt är han den enda trygga punkten i min tillvaro nu. Han är min kärlek och min mentor och allt jag kanse inte borde låta honom vara. Jag borde hitta någon annan som kan vara det stödet. En vän. Samtidigt är vi två i en relation och om jag skall transformeras, ändras, bli bättre i mig själv så är det en slags resa, och i den vill jag ha honom med. Jag vill kunna berätta allt för honom.

 

Enda sedan jag var liten har jag haft en mantra när jag varit förälskad i någon. "Jag önskar att han kunde se mig, se allting omkring mig, höra mig, höra allting omkring mig, förstå mig och älska mig."

 

Jag har aldrig hittat någon som förstått mig tidigare. Eller kanke ingen som brytt sig tillräckligt för att göra den ansträngningen. Jag vet inte.

 

 

En av de första saker som slog mig å mitt första al-anon-möte var hur de pratade om att be om ursäkt till de man skadat om inte den ursäkten skulle skada ännu mer. Jag har precis berättat någonting för min sambo som jag undanhållit för honom. Jag vill inte skriva så mycket mer om det nu. Men jag behövde säga det. Jag har velat säga det länge och försökt samla mod, men det har svikit mig varje gång. Genom Al-Anon insåg jag varför jag agerat som jag gjort i många lägen. Jag vill inte skylla allting på en kass uppväxt, jag har såklart ett eget val. Man jag har inte haft kontroll. Jag har försökt och lyckats kontrollera så mycket i mitt liv, men aldrig mig själv, mina känslor och mina rädslor. Fast att det är mig själv jag borde lärt mig att hantera och kontrollera. Jag har gjort så mycket dumma saker mot andra, men främst mot mig själv. Jag har känt mig så ensam och försökt hitta trygghet. men hur jag än gjort så har jag alltid kännt mig ensam. Det här är min första relation då jag verkligen kunnat öppna mig och visa alla mina fel och faktiskt blivit förstådd. Just nu svävar jag i limbo. På ett sätt så vore det kanske bäst att bara avsluta det. Jag vill inte vara den här personen, spevciellt inte motv någon som jag älskar och vill spendera ,itt liv med. jag vill kunna vara hel för honom och jag vill inte ha några hemligheter mellan oss. Allt har varit så bra, jag har aldrig känt mig så nära någon. Jag har utstakat vår framtid tillsammans. Hur vi båda skall börja plugga nu och hur vi kanske när vi är färdiga skulle skaffa barn. Jag har inte velat ha barn med någon förut. Inte på det här sättet. Men nu snackar jag bara skit för det är inte dt här som betyder någonting. DEt som betyder någonting är att jag vill ha en framtid med den här mäbniskan och jag kan inte ha det för att jag sabbade det innan det ens hann börja. Efter att ha legat i soffan i natt lade han sig till slut i sängen bredvid mig. Han klappade mig på kinden. jag vill så gärna se det som ett tecken, men jag vet inte. Jag vet inte om vi kan förtsätta, jag har förstört så mycket. Jag önskar att jag för en gångs skull hade kunnat göra någonting rätt. Men jag kan inte göra någonting ogjort.

 

Om det här inte går åker jag hem till mina morföräldrar. Min mormor är 93 och min morfar 86, men det är hos dem jag har gömt mig så fort någonting gått fel i mitt liv. Det är or'äkneliga gånger jag bott hos mormor. Kanske gömmer jag mig där och söker utbildningar i en annan stad istället och flyttar till våren. Jag har ingenting som håller mig kvar här längre egentligen. En utbildning jag inte vill gå, kanske ingen pojkvän, ingen bostad och ett jobb där jag inte får några tider. 

 

Han har åkt in till stan nu, vet inte när han kommer tillbaka. Han sa förmodligen någon gång till kvällen. Jag skall bada för jag är genomsvettig från i natt. Jag spänner mig och fryser trots kläder, morgonrock och täcke ligger jag och hackar tänder och spänner mig pch fryser och svettas. 

 

Jag skall bada sedan skall jag städa. Kroppsarbete är bra. Jag skall skrubba hela köket. Kanske baka en paj till ikväll. Jag borde plugga me jag kan inte tänka just nu.

 

Jag önskar jag kunde ringa någon och prata, men jag har ingen sådan relation till mina vänner. Jag skulle verkligen behöva någon nu.

Som jag skrev i föregående inlägg så har jag alltid sett mig själv som en stabil hel person. Visst, när saker är jobbiga så kommer ALLT tillbaka, alla minnen, alla olösta konflikter. Det är uppslitande och jag kan bara gråta och gråta... Men i det hela taget är jag en fullt funktionell människa. Tyckte jag. Jag var så trött på att allt kom upp igen gång efter gång och jag ville ha en "snabb lösning". Nu är jag vuxen och bor inte med mina föräldrar så nu skulle jag slå mig fri tänkte jag. Jag skulle hitta en snabb lösning att "bota" mina föräldrar. Jag skulle gå till ett Al-Anon möte, sedan skulle jag berätta det för min mamma och tvinga iväg henne på AA. Sedan skulle AA göra jobbet och jag kunde fortsätta leva mitt liv. Det var min plan. Jag skulle hjälpa mina föräldrar genom att göra som jag alltid gjort. Sätta press på dem. Så jag gick på mitt första Al-Anon-möte. Detta var i tisdags förra veckan.

 

Jag kan säga att jag bölade hela kvällen på väg hem med min pojkvän. Vad jag trode skulle ge mig svar på hur jag skulle hjälpa mina föräldrar handlade istället om MIG. Att inse sin egen maktlöshet och släppa taget. Att ta hand om sig själv och bli hel. Al-Anon-möten börjar med att man läser några traditionella texter om rörelsen, ibland jobbar man med stegen och ibland har man ett visst tema för dagen. Sedan är det dags för "delningar". Det är då man går cirkeln runt och alla får prata om någonting relaterat till dagens tema, eller vad man vill. Fast man behöver inte prata. Man kan lyssna också. Jag och min ena syster (den andra var inte med) var yngst på mötet. Medelåldern i den gruppen vi gått till var runt 60. Ändå var igenkänningsfaktorn så otroligt hög. Att lyssna på andras delningar gav mig en otrolig insikt i saker kring mig själv som jag inte tidigare tänkt på.

 

Jag blir här osäker på hur jag skall skriva. Al-Anon är anonymt och allt som sägs stannar där. Men det jag har att säga handlar om insikter JAG fick under mitt första möte, inte vad som egentligen sas där. Såklart fick jag dessa insikter genom att någon som "delade" hade varit med om eller upplevt någonting liknande. Men jag skall skriva det utifrån mig själv.

 

Jag insåg att jag inte riktigt visste vad jag ville med mitt liv. Ett exempel på det är hur jag hoppat nu från utbildning till utbildning. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med eller för vem jag gjort det. Men jag kan ALDRIG bestämma mig.

 

Jag insåg hur jag alltid ska ta hand om andra. Trots att jag alltid gjort det tror jag inte jag faktiskt tänkt på det. Det har bara varit så naturligt. Det jag inte insett tidigare är hur det beteendet också lett till att jag försummat mig själv.

 

Jag insåg att jag är bra på att manipulera. Ett "trick" som jag gör automatiskt. Om jag någonsin blir anklagad för någonting så kan jag alltid vända på det till min fördel. Försvara mig och förklara bort det hela, varför jag gjort på något visst sätt. Detta "trick" har jag använt med mig pojkvän massvis med gånger. Jag bad honom om ursäkt för det samma kväll. Det här är någontng jag gör ofta och jag måste verkligen försöka lära mig erkänna när jag har gjort fel istället.

 

Nu skall jag gå och lägga mig. Imorgon ska jag dansa!!! Godnatt!

Det är så svårt att veta vart jag skall börja. Det finns ingen riktig början eftersom det har pågått hela mitt liv. Men jag vill inte fokusera på det som har varit utan det som är nu. Jag har alltid sett mig själv som en hel person. Lite levt efter "what doesn't kill you makes you stronger" och tänkt att om inte allting hänt hade jag inte varit den personen jag är idag, och jag är ganska tillfreds med den personen. Det har jag såklart inte alltid varit, men jag har fått kämpa så jäkla hårt, jag fick bli vuxen fort, flyttade hemifrån tidigt och har alltid varit tvungen att klara mig själv.

 

Jag höll precis på att skriva "har alltid varit tvungen att ta hand om mig själv." men fick sudda och istället skriva "...klara mig själv.". För det är inte sant. Jag har varit sämst på att ta hand om mig själv. Jag trode inte det, men jag har gjort så mycket dumt mot mig själv. Jag trode att det var att ta hand om mig själv jag gjorde, men jag fick omvärdera det för en vecka och detta ledde också till att jag startade denna blogg. Men mer om det sedan.

 

Som sagt har jag alltid sett mig själv som en hel person. Jag har alltid försökt vara "stöttepelaren" i min familj. Redan när jag var tio brukade min mamma komma in till mig om kvällarna och gråta och berätta om hur hemskt det var på jobbet. Jag är älsta barnet med två yngre systrar. Jag har alltid försökt att skydda dem, jag vet att jag inte lyckats och inte alltid kunnat finnas där, men jag har i alla fall försökt. Jag har försökt lösa mina föräldrars relation, jag har alltid velat att de skulle skilja sig för jag visste att det skulle bli bättre då. Men nu när de är skillda försöker jag lösa deras respektive relationer med nya kärlekar, de är som två tonnåringar och blir förälskade i någon ny stup i kvarten. Sedan är det deras konstanta alkoholproblem. Jag har haft mycket att tänka på helt enkelt och alltid varit det som är stark. Människor har alltid kunnat öppna sig för mig. Jag har alltid haft svårt att öppna mig helt.

 

Jag har aldrig sett mina föräldrar som alkoholister. Jag vet att de har haft problem, men i mitt huvud har alkoholism alltid varit relaterat till sprit. En alkoholist dricker sprit, gärna direkt från flaskan, gärna till frukost. Jättelarvigt. Så klart behöver det inte vara så. Men det har kännts så avlägset för mig. Så när min pojkvän sagt till mig att mina föräldrar är alkoholister har jag blivit jättearg, ledsen och tyckt han varit orättvis. Han vet ju ingenting! Hur kan han komma och säga saker om mitt liv och min familj, han vet inte hur det är, han har ju inte varit där. Han kan inte förstå. Jag har beskyllt honom för att dra alla över en kam, att vara generaliserande, att ha fördommar. 

 

Men i förra veckan var det som att allt föll på plats. Jag hade oroat mig över mig ena syster som är 15 och som jag vet dricker mycket och festar ofta. Detta inföll samtidigt som min mormor och morfars diamantbröllop då min mamma på restaurangen insisterade på påtår på sin champagne fast att det var förbetalt ett glas per person och hon sedan talade sig till min morbrors frus glas. (detta händer VARJE gång)

 

Det kan tyckas vara småsaker. Men jag var ledsen och orolig för min syster och så trött på min mamma. Jag vet inte hur många gånger hon sagt att hon skall sluta dricka. Så jag googlade AA (Anonyma Alkoholister) och smsade min mamma de 12 frågor som finns på AA's hemsida. (De är tillför att se ifall man är i behov av AA)

 

När jag läste frågorna gick det upp för mig: Båda mina föräldrar är alkoholister. Jag har aldrig kunnat acceptera det tidigare. Jag tycker det är så sjukt. Det känns bara som en sådan tabu grej. Alkoholism känns som ett så stort ord. Det känns så hemskt. Jag har inte tyckt att min barndom varit hemsk, mina föräldrar är inte hemska. Jag älskar mina föräldrar, det klart jag har hatat dem ibland, men vem gör inte det? Jag tror jag alltid försvarat min familj och migsjälv, som en försvarsmekanism. Jag har haft svårt att fatta. Men efter att ha läst så känns det så självklart.

 

Av de 12 frågorna kunde jag (å min mors vägnar) säga ja till följande: 1, 2, 6, 7, 8, 9, 10, 12.

 

Länk till de 12 frågorna.

 

Det här är min blogg. Jag som skriver är en syster. Den här bloggen är mitt arbete mot att bli hel och bearbeta min uppväxt med missbrukande föräldrar.

 

För mig är den här bloggen en milstolpe, jag vill kunna berätta, mest för min egen del.

Jag hade kunna öppna ett nytt dokument i min dator och skrivit. Men en av de grejer jag kämpar med just nu är skammen, jag har alltid skämts, och det vill jag inte göra längre. Om min blogg når en enda person, varse det är någon som känner igen sig eller bara är nyfiken, så gör det mig glad. Jag blir så ledsen att det skall vara så hemligt och fult. De flesta känner nog någon som haft missbruksproblem eller mått psykiskt dåligt. Jag önskar att det inte skulle vara så tabu att prata om. Därför har jag bestämt mig för att börja skriva. Jag skall försöka vara så ärlig som möjligt utan att trampa någon jag känner på tårna. Alla personer jag nämner i namn finns på riktigt men heter någonting annat. 

 

Till er som läser (om någon nu gör det), ställ frågor om ni undrar någonting. Jag skall försöka svara så gott jag kan.