ensyster.blogg.se

Allt är öppnat. Av alla lögner i mitt liv har dessa varit de som förstört mest. Alla saker jag sagt och gjort genom mitt liv har alltid sårat mig mest. Jag vill inte vara den här personen mer. Jag är inte värd någonting av det här och det får mig att vilja slita mitt hår och bara ta på mig ytterkläderna och lämna. Inte för att det här inte är allt jag vill ha, men för att jag inte orkar se allt ont jag skapat, jag måste se på det varje dag, och det gör så fruktansvärt ont i mig. Mina ben domnar och skakar och det är svårt att andas ibland. Men jag har skapat den här avgrunden för mig själv. Bara jag kan ta mig ur den. Men jag vill inte såra honom mer och det är det som får mig att vilja fly. För att jag litar inte på min förmåga att inte såra honom. Inte att jag tror att jag kommer vänstra eller ljuga mer, min kropp gör det fysiskt omöjligt att göra det, jag får sådana ångestattacker när jag tänker på det, som jag inte haft sedan jag var liten och det får mig att bara vilja lämna min kropp, jag står inte ut i den, allt känns för trångt och bara kryper. Så jag är inte orolig för att jag skall ljuga eller vara otrogen. Jag är rädd för att jag är inne i en resa just nu mot att bli bättre, mot att förstå och acceptera och förlåta mig själv och den kommer vara omskakande. Jag kommer inte tycka om vad jag ser, jag kommer gråta mycket och sova dåligt och behöva prata mycket om det och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill inte utsätta honom för mig, för jag är en trasig person. Det kommer ta lång tid innan jag kan känna mig hel igen. Han hjälper så mycket, han finns där så mycket för mig och det är det som skrämmer mig för jag har sårat honom och missbrukat hans kärlek och det finns inget sätt att gottgöra och laga det som jag tagit sönder. Det kan bara tiden göra. Men jag är rädd att jag bara tär på honom. Jag vill ge så mycket, men just nu känner jag inte att jag har så mycket att ge. Jag känner mig som ett litet vårdpaket, liten, hjälplös och ensam. Men det är det första steget i Al-Anon, att acceptera sin maktlöshet, och jag kan inte göra det än. Jag vill göra så mycket, förändra så mycket. Hjälpa så många och hjälpa mig själv. Men just nu kan jag inte göra någonting och jag känner mig helt handlingsförlamad. Vad skall hända sedan? Vad händer nu? Jag behöver låta mig själv stanna upp och känna. För jag har så mycket sorg just nu jag behöver känna, men jag vill bara gå vidare. Bara för att man förstår hur någonting funkar och har insikt kring det så har man inte bearbetat det. Jag har så många insikter, saker jag förstår är fel, både som jag har gjort och som hänt i mitt liv och i min uppväxt. Men bara att veta att de är fel räker inte, bara att veta att det måste ändras räcker inte. Jag måste tillåta mig själv att känna sorgen efter allt som hänt. Jag måste låta mig själv känna och det är det jag har svårast för.