ensyster.blogg.se

Städdag 2 i min mammas lägenhet. Igår gjorde jag köket, allt utom golvet och köksbordet. Och då städade jag ändå typ 5 timmar. Så ja, det var ganska jävla äckligt. Idag har jag fixat alla badrummen, badrumsskåp, städskrubb, dammsugit golven. Jag lyckades till och med aktivera min yngsta syster som ganska motvilligt städade handfatet i ena badrummet (men fick göra om det för jag inte var nöjd... ehehe... :P). 

 

Mamma däremot kom på alla ursäkte för att inte städa. Hon kunde inte dammsuga för hon tyckte det var för mörkt ute. Sedan var hon för trött för att hon jobbat hela dagen (som att inte jag gjort det? Det gör väl de flesta?). Sedan skulle hon repa för kören och stängde in sig med pianot och smällde i dörren. När jag till slut tröttnade på henne och sa ifrån gick hon in på sitt rum och smällde dörren i mitt ansikte.

 

Shiiiiiiiit vad det provocerade mig....

 

Jag har haft svårt för att prata på Al-Anon-möten om mina känslor. Nu bara välde allt fram. Jag gav henne den längsta föreläsningen. Jag var rätt jävla hårt, men också rätt jävla snäll. Allt handlar ju om att hon aldrig lärt sig ta hand om sig själv. Hon har altid haft den sämsta själkänslan, och det har inte blivit bättre sedan hon och pappa separerade. Hon tar varken hand om sitt yttre, sitt inre eller saker omkring sig. ALLT förfaller. Samma gäller min far. Vi är uppvuxna med två vuxna människor som aldrig tyckt om sig själva och aldrig varit snälla mot sig själva. Är det konstigt att man blir fucked up? Jag fick ofta höra att jag var söt, och fin och att jag var älskad från mina föräldrar, de var alltid väldigt bra på att visa kärlek. Men jag fick lära mig att kärlek var någonting jag fick av någon annan, att vara söt var jag i andras ögon, det kom alltid från betraktaren. Jag fick aldrig lära mig att ta hand om och älska mig själv. Jag har alltid varit extremt uppmärksamhetssökande, jag har inte förstått det. Jag har inte tyckt att jag varit det, jag trode det vad normalt. Men jag fick aldrig lära mig att uppskatta och älska mig själv. Allt det här och mycket mer sa jag till mamma (genom hennes stängda dörr) och att jag bara ville se henne vara lycklig och ta hand om sig själv. Tjugo minuter senare kom hon ut och gav mig en kram, sedan åkte hon iväg och handlade städprylar och hjälpte mig ta ner återvinning och sopor, ca 8 kassar.

 

Hon kom hem med städprylar och massa godis och kakor. Vi tände ljus, kokade te och jag, mamma och mina två systrar spelade finns i sjön. Ibland älskar jag min familj. De är så galna, skruvade, trasiga och knäppa, men också världens mest underbara. I de ögonblicken är jag lycklig. Det var länge sedan jag kände så med familjen. Vi behövde verkligen det här. 

 

Mamma tackade mig sedan och lovade att försöka ta hand om sig själv. tydligen har hon börjat surfa på något diskussionsforum för alkoholism. Hon har inte riktigt erkänt än att hon har problem, men kanske faller det på plats snart. Det är dock svårt att våga hoppas, hon har "börjat ett nytt liv" så många gånger, men det blir alltid detsamma. Hon är hälsosam och tar hand om sig en halv vecka och sadan faller hon igen. Jag hoppas att det inte blir så den här gången.

Jag är hos min mamma och mina systrar. Efter att ha givit honom brevet där jag berättade allt sa han att jag var sjuk. att jag behövde hjälp. Jag behöver hjälp, men det är vad jag håller på med nu. Jag håller på att jobba med mig själv, det är ingen lätt väg, men jag måste ta den. Jag är van vid att kämpa, jag har alltid fått kämpa. 

 

Trots allt kom han in och lade sig i sängen bredvid mig i natt. Jag vaknade av att han låg med handen på mitt ben och jag med huvudet mot hans axel och handen på hans bröst. Jag kunde knappt andas av rädsla för att väcka honom. När jag märkte att han började vakna vände jag mig om, jag skulle se om hand vände sig om efter mig. Det gjorde han inte, jag vet inte varför jag hoppades, men det gjorde jag. När han sedan vände sig med ryggen mot mig gjorde jag något dumt och lade armen runt honom. Han utbrast "Nej!" klarvaken, och bad mig ta bort min arm.

 

Jag önskar jag kunde göra någonting för att få honom att tro mig. Jag har levt dåligt, och det har tagit lång tid för mig att lära mig för jag har inte haft någon förälder som gjort det. Jag har fått lära mig själv, fått klara mig själv. Klarat mig, men inte alltid tagit hand om mig. Det är någonting som jag fått lära mig som vuxen, men man lär sig inte över en dag. Jag har varit bättre, men sedan fallit tillbaka i destruktivitet i perioder. Men det är slut med det nu. Mitt liv är för kort för det. Jag vet vad jag vill nu. Det är inte en lätt väg dit, men jag vet vad jag vill. Och det vet jag att jag klarar.

 

Idag kom jag hem till min mamma, jag har inte bott med min familj sedan jag var 16. Extremt korta perioder har jag crashat på soffan, men inte mer än en vecka i streck. Jag klarar inte av att leva med min familj. När jag var 16 förflyttades jag till fosterfamilj. Varför mina systrar fick bo kvar vet jag inte. De var för små för att kunna säga ifrån när någonting var fel antar jag. Jag var tonåring och förmodligen inte den lättaste att ha att göra med, men jag hade också en enorm drivkraft, att försöka förändra familjen. Jag försökte med hot och utpressning, men ingenting gick. Till sist gick det inte längre. Jag flyttade hem till en skolkompis och genom min skolkurator fick jag kontakt med socialtjänsten som hjälpte mig att få flytta in med min kompis familj.

 

Jag trode aldrig jag skulle ha en bra relation till mina föräldrar, men den är, trots omständigheter, helt ok idag. Jag är fortfarande på dem om alkoholen, om deras destruktiva relationer (till varandra och till andra) och gud vet vad. (ps, nej, jag tror inte på gud.)

 

När jag växte upp fanns det alltid alkohol hemma. Men det fanns aldrig handtvål eller handukar i badrummen. Alla använde samma dusch-handukar (brukade finnas två stycken i badrummet, fast vi var fem i familjen). Och det har alltid varit ohygligt stökigt. Och med stökigt menar jag inte normalstökigt, såklar det blir det med tre barn! Med stökigt menar jag äckligt. Hemma dammsögs det ungefär en gång i månaden, disken kunde stå i flera dagar, och INGEN plockade någonsin undan efter sig eller torkade upp efter sig. 

 

Jag var barn, så jag imiterade ju mina föräldrar. Jag är fortfarande rätt stökig idag, men jag är allergisk mot smuts. Jag besöker sällan min mamma, dels bor hon långt bort och dels är det alltid så satans smutsigt hos henne. När jag kom hit idag hade jag ätit en halv omelett, en rabarberstång och några skedar keso på två dagar. Såklart uppmanar min mamma mig att äta, ta en kopp te och ett bad. Sedan måste hon iväg till jobbet igen. Jag öppnade kylskåpet och höll på att kräkas. Jag är känslig nu, jag har ingen matlust och mår illa av tanken på mat, kanske inte behöver berätta att min mage är paj? Needless to say, jag kunde inte äta. Så istället har jag, från ca 15.30-20.00, städat hela köket, dock inte hunnit med golvet. Men alla skåpluckor, slängt MASSVIS (shhh! berätta inte för mama, hon spar på ALLT), tvättat ur alla lådor. Fyfan... Jag hittade pälsänglar i besticklådorna, bakom micron.... urgh.... Sedan gick jag ner och köpte tvål till badrummen. I min familj tvättar man inte händerna efter att man varit på toaletten.

 

Jag kallar det vanvård. Jag skulle aldrig kunna leva så. Och att låta sina barn växa upp så... Jag har inga ord..

 

Jag känner mig stark just nu. Men jag har gråtit. Klockan är strax ett på morgonen och jag kan inte sova. Jag lade ifrån mig datorn (har kollat på film) för att sova, och så fort jag gjorde det började jag gråta. Jag orkar inte gråta nu. Jag klarar det här, jag är så trött på det här. Jag orkar inte vara ledsen. Jag visste att det skulle ta slut. Men jag vill vara stark just nu. Men jag saknar honom, så oerhört oerhört jävla mycket. Det får mig att gå sönder. Jag vill aldrig vara med någon annan någonsin. Han är allt jag någonsin vill ha. Jag har aldrig älskat någon såhär. 

 

Jag vet att jag är ung. Det kan säkert hända igen. Men det kommer nog dröja bra många år innan jag känner så här för någon igen, om det ens någonsin kommer hända. Jag menar inte att jag aldrig kommer älska någon igen, självklart kommer jag göra det. Men det är skillnad på kärlek och kärlek. Det som jag känner för honom är en sådan kärlek. Jag är lycklig som ens har fått uppleva den en gång i mitt liv. Jag har letat och letat och jag trodde inte att den fanns därute för mig. Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som honom. Det sätter perspektiv på allt. Alla mina tidigare destruktiva relationer. 

 

Jag vet att jag inte kommer bli destruktiv i relationer igen. För det har sats på sin udd genom honom. Jag vet vad jag kan få nu, hur fantastiskt det kan vara. Jag vet vad jag är värd och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer kunna acceptera någonting mindre.

Det är så svårt att veta vart jag skall börja. Det finns ingen riktig början eftersom det har pågått hela mitt liv. Men jag vill inte fokusera på det som har varit utan det som är nu. Jag har alltid sett mig själv som en hel person. Lite levt efter "what doesn't kill you makes you stronger" och tänkt att om inte allting hänt hade jag inte varit den personen jag är idag, och jag är ganska tillfreds med den personen. Det har jag såklart inte alltid varit, men jag har fått kämpa så jäkla hårt, jag fick bli vuxen fort, flyttade hemifrån tidigt och har alltid varit tvungen att klara mig själv.

 

Jag höll precis på att skriva "har alltid varit tvungen att ta hand om mig själv." men fick sudda och istället skriva "...klara mig själv.". För det är inte sant. Jag har varit sämst på att ta hand om mig själv. Jag trode inte det, men jag har gjort så mycket dumt mot mig själv. Jag trode att det var att ta hand om mig själv jag gjorde, men jag fick omvärdera det för en vecka och detta ledde också till att jag startade denna blogg. Men mer om det sedan.

 

Som sagt har jag alltid sett mig själv som en hel person. Jag har alltid försökt vara "stöttepelaren" i min familj. Redan när jag var tio brukade min mamma komma in till mig om kvällarna och gråta och berätta om hur hemskt det var på jobbet. Jag är älsta barnet med två yngre systrar. Jag har alltid försökt att skydda dem, jag vet att jag inte lyckats och inte alltid kunnat finnas där, men jag har i alla fall försökt. Jag har försökt lösa mina föräldrars relation, jag har alltid velat att de skulle skilja sig för jag visste att det skulle bli bättre då. Men nu när de är skillda försöker jag lösa deras respektive relationer med nya kärlekar, de är som två tonnåringar och blir förälskade i någon ny stup i kvarten. Sedan är det deras konstanta alkoholproblem. Jag har haft mycket att tänka på helt enkelt och alltid varit det som är stark. Människor har alltid kunnat öppna sig för mig. Jag har alltid haft svårt att öppna mig helt.

 

Jag har aldrig sett mina föräldrar som alkoholister. Jag vet att de har haft problem, men i mitt huvud har alkoholism alltid varit relaterat till sprit. En alkoholist dricker sprit, gärna direkt från flaskan, gärna till frukost. Jättelarvigt. Så klart behöver det inte vara så. Men det har kännts så avlägset för mig. Så när min pojkvän sagt till mig att mina föräldrar är alkoholister har jag blivit jättearg, ledsen och tyckt han varit orättvis. Han vet ju ingenting! Hur kan han komma och säga saker om mitt liv och min familj, han vet inte hur det är, han har ju inte varit där. Han kan inte förstå. Jag har beskyllt honom för att dra alla över en kam, att vara generaliserande, att ha fördommar. 

 

Men i förra veckan var det som att allt föll på plats. Jag hade oroat mig över mig ena syster som är 15 och som jag vet dricker mycket och festar ofta. Detta inföll samtidigt som min mormor och morfars diamantbröllop då min mamma på restaurangen insisterade på påtår på sin champagne fast att det var förbetalt ett glas per person och hon sedan talade sig till min morbrors frus glas. (detta händer VARJE gång)

 

Det kan tyckas vara småsaker. Men jag var ledsen och orolig för min syster och så trött på min mamma. Jag vet inte hur många gånger hon sagt att hon skall sluta dricka. Så jag googlade AA (Anonyma Alkoholister) och smsade min mamma de 12 frågor som finns på AA's hemsida. (De är tillför att se ifall man är i behov av AA)

 

När jag läste frågorna gick det upp för mig: Båda mina föräldrar är alkoholister. Jag har aldrig kunnat acceptera det tidigare. Jag tycker det är så sjukt. Det känns bara som en sådan tabu grej. Alkoholism känns som ett så stort ord. Det känns så hemskt. Jag har inte tyckt att min barndom varit hemsk, mina föräldrar är inte hemska. Jag älskar mina föräldrar, det klart jag har hatat dem ibland, men vem gör inte det? Jag tror jag alltid försvarat min familj och migsjälv, som en försvarsmekanism. Jag har haft svårt att fatta. Men efter att ha läst så känns det så självklart.

 

Av de 12 frågorna kunde jag (å min mors vägnar) säga ja till följande: 1, 2, 6, 7, 8, 9, 10, 12.

 

Länk till de 12 frågorna.