Han

Jag har varit på en dejt. Jag har försökt hitta intresse i andra. Och jag kan känna attraktion, jag kan känna pirr. Men jag saknar hon så otroligt mycket. När vi pratar i telefon, och det är kort, det handlar om när jag skall dit och hämta saker och sedan är det hejdå. Jag saknar den människa som känne mig mer än någon annan. Jag vill gå vidare, och jag gör aktiva försök. Men jag saknar honom. jag saknar att bli förstådd på det sättet som han förstod mig, så som ingen har förstått mig tidigare. Jag kan inte se mig själv  en relation på väldit väldigt länge. inte som denna. Inte så djup, inte så nära. Jag kommer säkert ha relationer. Men nu känns det sm om allt är tidfördriv för att fylla hans tomrum. Jag vet inte om och när jag någonsin kommer träffa en människa igen som jag låter komma så nära. Jag vet inte om jag vill ersätta den platsen. Inte på ett väldigt bra tag. Just nu vill jag ha någon att ha roligt med, som får mig att glömma. Någon att spela tv-spel med och hänga med, nte så mycket mer. Jag vet inte när jag kommer känna mig redo att släppa in någon på det viset igen. Och när jag kommer över honom helt. Det har gått två veckor. Det är ingen tid. Det kommer ta tid, jag får väl vänja mig vid det. jag är så van vid att mitt liv går så fort, jag vill gå vidare med mitt livmen jag känner mig fast. Jag vet inte vad jag vill, jag står i ett vägskäl och vet inte vart jag vill och vart jag ska för allt känns så tom och meningslöst utan honom. Jag har aldrig älskat någon så. Det värsta är att skyúlle han vilja ta tillbaa mig, prova igen så skulle jag inte blinka, jag skulle vara tillbaka med en gång. Jag kämpar för att ite höra av mig till honom i mina svaga stunder. 
 
I natt är min första natt själv insåg jag precis. När det tog slut flydde jag hem till en vän och spenderade en natt där, sedan en natt på jobbet och sedan flyttade jag in med en bekant. Han har nu flyttat och jag har lägenheten för mig själv fram till sista december. i natt är min första natt ensam. Och jag känner mig ensam. Det var länge sedan jag kände mig så ensam. Jag saknar honom så otroligt mycket. Lyssnade på en låt ikväll som fick mig att tänka tillbaka. Jag minns inte sista gången vi hade sex, hur det kändes, vad vi gjorde, hur det var. Om jag hade vetat att det var sista gånge hade jag kommit ihåg det in i minsta detalj. Nu kämpar jag istället med att komma ihåg det. Jag minns inte om det var bra eller om det var "trött-sex". Jag tror inte att de var det. Ja ror att det var bra, men jag har inte lagt det på minnet och det gör mig så arg på mig själv, för att jag borde minnas. Jag vill minnas. Och det får mig att tänka på alla gånger, och jag vill bara ha honom, så där mjukt och känslomässingt som det ibland kunde vara. När det inte var sex, när det var att älska och man var så nära varandra. Det är så jag minns vår sista gång, fat jag inte vet säkert om det var så de var eller om det bara är så jag vill minnas det. Jag saknar honom så mycket. Jag vill vara nära honom så mycket. Känna hans hud mot min få känna mig så nära en person fysiskt och psykiskt igen. Jag vet inte när eller om det någonsin kommer hända igen.
 
Jag såg "the curious incident of benjamin button" här om dagen, vilket fick mig att tänka på den dagen jag är gammal, vem är det jag kommer minnas? Vilken kärlek och vilken människa kommer vara den som gör mest ont, den som var mest passionerad och den som kom mig närmast? Den kärleken vill jag kämpa för. Men tänk om det är han. Tänk om jag om 70 år fortfarand tänker tillbaka på det vi hade och ångrar att jag inte försökte mer än vad jag gjorde. Det skrämmer mig något otroligt. Och jag vet att jag är ung och har många år framför mig. Men man vet aldrig vad och vilka människor som är de som kommer betyda någonting. Oftast vet man det inte förrä de är ute ur ens liv. Och jag är så rädd att han är Han med stort H. För så har det kännts under hela vår relation. Den har varit full med törnen och gjort ont så som ingen annan relatio någonsin gjort. Men jag har också älskat honom som ingen annan och varje sekund av smärta har varit värd det för det vi hade har jag aldrig tidigare upplevt och jag kommer aldrig nöja mig igen. Jag kommer alltid värdesätta mig själv på ett helt annat sätt. Jag har varit i så många halvkassa reationer och legat med folk jag inte varit så attraherad av, gjort saker halvhjärtat. Jag vet inte om jag kan göra det igen efter det här. Ingenting komme kunna mäta sig med detta. Inte på väldit väldigt länge.
 
Jag tror inte att det finns så många personer därute som har "det". Att man kan känna den där speciella kärleken till så många. Det finns ett fåtal. Och det kan absolut hända igen. Men de är få och man skall inte kasta bort dem ltt för det finns ingen säkerhet att an någonsin träffar en av dem igen under sin livstid. De som är "perfekta" för en. Kanske har jag tur och träffar rätt igen, eller så får jag nöja mig. Och jag är så rädd för det senare. För jag har så svårt för att nöja mig. För första gången i mitt liv har jag varit helt tillfreds med att leva resten av mitt liv med en enda människa, det har jag aldrig kännt förut och jag vet inte om eller när ja någonsin kommer känna så igen.

Ett avslut

Efter dagens Al-Anon-möte har jag haft en orolig känsla i kroppen. En person där pratade om sin relation med sitt ex som ett ekorrhjul med destruktivitet och svartsjuka och det fick mig att tänka på vår relation nu. Det har varit tillfällen då jag har varit så nära att avsluta det för att jag inte orkat och för att jag bara sett det dåliga, men sedan känns det som om vi har vuxit tillsammans. Att han är svartsjuk ibland är fullt förståeligt så som det har varit och som vår relation började. Att han haft svårt att lita på mig lika så. Jag har haft problem med att vara ärlig, jag har aldrig sett att jag haft det problemet tidigare men någonstans känns det ändå logiskt. Jag har ju vuxit upp med att ljuga och hålla uppe en fasad, alltid vara och säga det som ser bra ut, låter bra och förväntas av mig. Nu i efterhand kan jag se hur det har fastnat. Hur jag genom att säga rätt saker undvikit konflikter när jag varit rädd. Jag blir en liten 4 åring ibland. Rädd för vad som kan bryta ut, rädd för att bli slagen om jag gör fel. Eller som med pappa när han blev full och jag var i tonåren, tillräckligt gammal för att ha en "vuxen" konversation med. När han var full blev vi bästisar och han skulle prata musik och böcker med mig, han snöade in sig på ett ämne och rantade i timmar om samma sak. Då visste jag att om jag sa fel saker eller på något vis visade ett ointresse så kunde han vända på en minut och bli aggressiv. Det var alltid en balansgång. Kanske är det därför jag talat osanning. Jag har aldrig tänkt på det förr, eller tänkt på att jag ljugit, det har nog varit en så stor del av mig att jag inte märkt det själv. Men nu när jag är medveten om det så ser jag det med en gång när det händer. Det kan bara slinka ur mig grejer ibland utan att jag tänker på det. Typ om någon frågar mig hur många gånger jag provat sushi kan jag säga 5, fast det egentligen var 3. Sjukt obetydliga grejer men som jag nu ser och får jättemycket ångest av.

Och idag har jag gått runt med den där känslan av att någonting är fel. Vår relation är inte bra. Vi går verkligen runt i ett ekorrehjul och det är jag som skapat det. Jag har gjort saker som gör att han inte litar på mig, jag har ljugit om saker, jag har grävt min egen grav. Nu på kvällen gick han och lade sig tidigare för han ska upp till jobbet tidigt och jag låg och kollade på film och hade precis skakat av mig den där känslan, lugnat mig och var trött. Gick in till honom, var precis på väg att somna. Tanken gled och BAM! Så slog det mig. Jag har ännu en grej jag ljugit om. Jag visste att det var någonting, och det är ingen obetydlig grej, det är en stor grej.

När vi precis börjat träffas låg jag med mitt ex, han jag gjorde slut med för att vara med honom jag är med nu. Problemet är att jag vid ett tidigare tillfälle i ett brev skrev att han fick följa med mig hem för att jag var ledsen den kvällen och han tröstade mig. Det är en lögn. Jag har för mig att min far faktiskt hörde av sug den kvällen och var full, jag har ett vagt minne av det, men det var inte därför mitt ex följde med mig hem. Han tröstade inte mig. Han var fin mot mig och det kändes bra mellan oss, det hade det inte gjort på länge. Men han tröstade inte mig.

Jag ville se hur det kändes att vara med honom igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, för det var aldrig speciellt bra. Men jag såg det på något vis som en "erövring", jag skulle ligga med honom och liksom "ge igen". Utan känslor och på mina premisser. Så blev det ju såklart inte utan jag mådde inge vidare efteråt. Han sov kvar den natten men det var inget jag direkt njöt av.

Det är hur det hände. Jag är en sådan jävla idiot. Jag har gått igenom scenariot om och om igen i mitt huvud för jag ville att allt skulle vara sanning, och det kändes som om jag glömt någonting. Men det är för sent nu. Jag har haft så många chanser på mig att komma på det här och jag kommer på det först nu. Alla gånger som jag bedyrat att NU är det bara sanning. Det är bara skit. Jag är en jävla skit. Jag har verkligen lyckats...

För bara någon vecka sedan var vår senaste dip, och vi sa att vi skulle försöka igen som så många gånger tidigare, men den här gången kändes det, att detta är nog sista gången.

Jag har lagt mig på soffan. Skyllt på "sömntåget" och att jag inte vill hålla honom vaken, han ska ju upp så tidigt. Men jag vet att han vet att någonting är fel. Jag vill vara vuxen och kunna lägga det här på hyllan till imorgon. Det är ingenting att ta upp kl 2 på morgonen när han skall upp 6. Men min kropp låter mig inte lägga det på hyllan. Jag har börjat få panikångestattacker så fort sånt här händer, och de varar i flera timmar, ibland upp till ett dygn. Min kropp skakar och skakar. Så jag la mig i soffan för jag vill inte att han skall märka.

Imorgon när han kommer hem från jobbet kommer jag göra slut med honom. Ingen har någonsin förstått mig så som han eller visat kärlek på det sättet och jag har aldrig älskat någon såhär. Men jag vill inte skada honom mer. Jag vill inte ha en relation där den jag älskar inte känner sig trygg. Jag gör både honom och mig själv olyckliga. Jag orkar inte ha ångest mer och jag orkar inte såra honom mer. Jag är så ledsen för det här är på ett sätt den bästa relationen jag någonsin. Haft med någon och på ett annat sätt en av de sämsta. Jag har aldrig skadat någon annan, eller mig själv, såhär mycket. Om jag fortfarande har modet imorgon får vi se. Och om mina ben slutar skaka och jag får någon sömn är också ovisst.

Jag önskar att jag kunde börja om. Att jag kunde rentvå oss från all skuld och all smärta, men det är för sent. Såret är infekterat och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Ingen har någonsin förstått mig så som han gör, sett igenom mig. Han är min stora kärlek, min bästa vän och min familj. Och jag kommer förlora honom.

Att känna

Allt är öppnat. Av alla lögner i mitt liv har dessa varit de som förstört mest. Alla saker jag sagt och gjort genom mitt liv har alltid sårat mig mest. Jag vill inte vara den här personen mer. Jag är inte värd någonting av det här och det får mig att vilja slita mitt hår och bara ta på mig ytterkläderna och lämna. Inte för att det här inte är allt jag vill ha, men för att jag inte orkar se allt ont jag skapat, jag måste se på det varje dag, och det gör så fruktansvärt ont i mig. Mina ben domnar och skakar och det är svårt att andas ibland. Men jag har skapat den här avgrunden för mig själv. Bara jag kan ta mig ur den. Men jag vill inte såra honom mer och det är det som får mig att vilja fly. För att jag litar inte på min förmåga att inte såra honom. Inte att jag tror att jag kommer vänstra eller ljuga mer, min kropp gör det fysiskt omöjligt att göra det, jag får sådana ångestattacker när jag tänker på det, som jag inte haft sedan jag var liten och det får mig att bara vilja lämna min kropp, jag står inte ut i den, allt känns för trångt och bara kryper. Så jag är inte orolig för att jag skall ljuga eller vara otrogen. Jag är rädd för att jag är inne i en resa just nu mot att bli bättre, mot att förstå och acceptera och förlåta mig själv och den kommer vara omskakande. Jag kommer inte tycka om vad jag ser, jag kommer gråta mycket och sova dåligt och behöva prata mycket om det och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill inte utsätta honom för mig, för jag är en trasig person. Det kommer ta lång tid innan jag kan känna mig hel igen. Han hjälper så mycket, han finns där så mycket för mig och det är det som skrämmer mig för jag har sårat honom och missbrukat hans kärlek och det finns inget sätt att gottgöra och laga det som jag tagit sönder. Det kan bara tiden göra. Men jag är rädd att jag bara tär på honom. Jag vill ge så mycket, men just nu känner jag inte att jag har så mycket att ge. Jag känner mig som ett litet vårdpaket, liten, hjälplös och ensam. Men det är det första steget i Al-Anon, att acceptera sin maktlöshet, och jag kan inte göra det än. Jag vill göra så mycket, förändra så mycket. Hjälpa så många och hjälpa mig själv. Men just nu kan jag inte göra någonting och jag känner mig helt handlingsförlamad. Vad skall hända sedan? Vad händer nu? Jag behöver låta mig själv stanna upp och känna. För jag har så mycket sorg just nu jag behöver känna, men jag vill bara gå vidare. Bara för att man förstår hur någonting funkar och har insikt kring det så har man inte bearbetat det. Jag har så många insikter, saker jag förstår är fel, både som jag har gjort och som hänt i mitt liv och i min uppväxt. Men bara att veta att de är fel räker inte, bara att veta att det måste ändras räcker inte. Jag måste tillåta mig själv att känna sorgen efter allt som hänt. Jag måste låta mig själv känna och det är det jag har svårast för.

Imorgon

Ny morgon, mornarna är värst. Jag vill inte upp, jag vill inte äta, jag vill inte göra någonting.
Jag pratade med honom i telefon idag, det var svårt att höra hur ledsen han var. Jag höll mig samman, jag vet inte varför men jag har svårt för att visa känslor när vi pratar om viktiga saker. Det är en försvarsmekanism, jag vet det men jag har svårt att släppa den. Tack och lov var jag så satans trött igår så jag somnade nästan direkt. Men idag har jag massor av tankar om gårdagens samtal, jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen just nu.
 
Jag kände mig anklagad för att jag verkade som han uttryckte det "peachie keen". Jag har visserligen varit på en fest och skall på festival ikväll, men det har inte varit det lättaste att hålla masken uppe. I korta stunder glömmer jag, men sedan kommer ett samtalsämne, en låt, en tanke, som påminner om honom, och jag är tillbaka i verkligheten igen. Jag pratade mest om honom igår. Vi får se hur det blir ikväll. Jag köpte en flaska vin igår som jag tänkte ha med mig ikväll, men jag kommer nog strunta i det. Jag kanske tar ett eller två glas när jag är ute ikväll, men jag vill inte dricka för mycket, det är inte bra när man är ledsen. Och jag skall träffa honom imorgon.
 
Mycket går runt i mitt huvud. Han skall på ultraljud på tisdag, förmodligen är det gallseten (igen) eller blindtarmen. Jag vill vara där för honom. Jag önskar jag kan vara där för honom.
 
Jag önskar att taden kan vara över, jag vill bara åka dit och veta. 
 
Jag drömde om honom i natt. Vi var på ramäffären och skulle rama in mina bilder som skulle hänga på väggen i vardagsrummet, allt var som vanligt igen. Jag önskar att allt skulle vara som vanligt igen.

Tung morgon

Idag är jag inte ok. jag lever i något sorts hopp om att allt skall fixa sig och det får mig bara att vilja åka hem och träffa honom. Jag fick sms igår, det var fint, han hade lunchat med en vän och skrev att han hade tänkt, massvis. Det där massvis gav mig något sorts hopp, smset var så positivt. Han skrev att han hoppades jag tog hand om mig själv. Jag vet inte hur jag skall tolka det. Vi har haft vårt på-av förut och då har det alltid slutat med att vi bestämt oss för att fortsätta. Det har varit stormigt och mycket känslor, men jag älskar honom så jävla mycket och det har känts som att de känslorna varit besvarade, det har känts som att det varit starkt. Och det ger mig hopp, för hur kan någonting sådant försvinna? Hur kan man välja att kasta bort någonting sådant. Samtidigt vet jag att han har en stark stolthet och skulle mycket väl kunna följa den, han skulle inte kunna leva med att ha låtit det gå. Misstag går inte utan konsekvenser. Och jag har gjort många misstag.
 
Jag vill åka dit och få veta, få ett klart svar. Men det är ingen bra idé, inte nu. Ikväll har en av mina bästa vänner födelsedagsfest och imorgon skall jag på en festival. Jag skulle gärna ställt in allt i helgen. Men jag vet hur mycket festen betyder för min vän, och festivalen köpte jag biljett till för flera veckor sedan och jag vill ju verkligen gå. Det är bara att jag har svårt att semig själv släppa taget och ha roligt nu. Jag kommer inte dricka nåonting på min väns födelsedagsfest, och på festivalen skall jag ta det väääääääldigt lugnt. Man skall inte drick när man är ledsen. Inte av fel anledningar.
 
Jag har massa saker att uträtta idag ockå, och det känns tungt, jag kommer inte ens iväg till badrummet för att duscha. Jag har ingen lust idag. Jag vill veta vad som händer och gå vidare. Men jag måste vänta tills helgen är över, tvinga mig själv iväg på grejerna jag skall göra om jag så måste. Börja av nästa vecka får jag åka till honom.

Städdag 2

Städdag 2 i min mammas lägenhet. Igår gjorde jag köket, allt utom golvet och köksbordet. Och då städade jag ändå typ 5 timmar. Så ja, det var ganska jävla äckligt. Idag har jag fixat alla badrummen, badrumsskåp, städskrubb, dammsugit golven. Jag lyckades till och med aktivera min yngsta syster som ganska motvilligt städade handfatet i ena badrummet (men fick göra om det för jag inte var nöjd... ehehe... :P). 
 
Mamma däremot kom på alla ursäkte för att inte städa. Hon kunde inte dammsuga för hon tyckte det var för mörkt ute. Sedan var hon för trött för att hon jobbat hela dagen (som att inte jag gjort det? Det gör väl de flesta?). Sedan skulle hon repa för kören och stängde in sig med pianot och smällde i dörren. När jag till slut tröttnade på henne och sa ifrån gick hon in på sitt rum och smällde dörren i mitt ansikte.
 
Shiiiiiiiit vad det provocerade mig....
 
Jag har haft svårt för att prata på Al-Anon-möten om mina känslor. Nu bara välde allt fram. Jag gav henne den längsta föreläsningen. Jag var rätt jävla hårt, men också rätt jävla snäll. Allt handlar ju om att hon aldrig lärt sig ta hand om sig själv. Hon har altid haft den sämsta själkänslan, och det har inte blivit bättre sedan hon och pappa separerade. Hon tar varken hand om sitt yttre, sitt inre eller saker omkring sig. ALLT förfaller. Samma gäller min far. Vi är uppvuxna med två vuxna människor som aldrig tyckt om sig själva och aldrig varit snälla mot sig själva. Är det konstigt att man blir fucked up? Jag fick ofta höra att jag var söt, och fin och att jag var älskad från mina föräldrar, de var alltid väldigt bra på att visa kärlek. Men jag fick lära mig att kärlek var någonting jag fick av någon annan, att vara söt var jag i andras ögon, det kom alltid från betraktaren. Jag fick aldrig lära mig att ta hand om och älska mig själv. Jag har alltid varit extremt uppmärksamhetssökande, jag har inte förstått det. Jag har inte tyckt att jag varit det, jag trode det vad normalt. Men jag fick aldrig lära mig att uppskatta och älska mig själv. Allt det här och mycket mer sa jag till mamma (genom hennes stängda dörr) och att jag bara ville se henne vara lycklig och ta hand om sig själv. Tjugo minuter senare kom hon ut och gav mig en kram, sedan åkte hon iväg och handlade städprylar och hjälpte mig ta ner återvinning och sopor, ca 8 kassar.
 
Hon kom hem med städprylar och massa godis och kakor. Vi tände ljus, kokade te och jag, mamma och mina två systrar spelade finns i sjön. Ibland älskar jag min familj. De är så galna, skruvade, trasiga och knäppa, men också världens mest underbara. I de ögonblicken är jag lycklig. Det var länge sedan jag kände så med familjen. Vi behövde verkligen det här. 
 
Mamma tackade mig sedan och lovade att försöka ta hand om sig själv. tydligen har hon börjat surfa på något diskussionsforum för alkoholism. Hon har inte riktigt erkänt än att hon har problem, men kanske faller det på plats snart. Det är dock svårt att våga hoppas, hon har "börjat ett nytt liv" så många gånger, men det blir alltid detsamma. Hon är hälsosam och tar hand om sig en halv vecka och sadan faller hon igen. Jag hoppas att det inte blir så den här gången.

Tillbaka med familjen, men jag längtar hem...

Jag är hos min mamma och mina systrar. Efter att ha givit honom brevet där jag berättade allt sa han att jag var sjuk. att jag behövde hjälp. Jag behöver hjälp, men det är vad jag håller på med nu. Jag håller på att jobba med mig själv, det är ingen lätt väg, men jag måste ta den. Jag är van vid att kämpa, jag har alltid fått kämpa. 
 
Trots allt kom han in och lade sig i sängen bredvid mig i natt. Jag vaknade av att han låg med handen på mitt ben och jag med huvudet mot hans axel och handen på hans bröst. Jag kunde knappt andas av rädsla för att väcka honom. När jag märkte att han började vakna vände jag mig om, jag skulle se om hand vände sig om efter mig. Det gjorde han inte, jag vet inte varför jag hoppades, men det gjorde jag. När han sedan vände sig med ryggen mot mig gjorde jag något dumt och lade armen runt honom. Han utbrast "Nej!" klarvaken, och bad mig ta bort min arm.
 
Jag önskar jag kunde göra någonting för att få honom att tro mig. Jag har levt dåligt, och det har tagit lång tid för mig att lära mig för jag har inte haft någon förälder som gjort det. Jag har fått lära mig själv, fått klara mig själv. Klarat mig, men inte alltid tagit hand om mig. Det är någonting som jag fått lära mig som vuxen, men man lär sig inte över en dag. Jag har varit bättre, men sedan fallit tillbaka i destruktivitet i perioder. Men det är slut med det nu. Mitt liv är för kort för det. Jag vet vad jag vill nu. Det är inte en lätt väg dit, men jag vet vad jag vill. Och det vet jag att jag klarar.
 
Idag kom jag hem till min mamma, jag har inte bott med min familj sedan jag var 16. Extremt korta perioder har jag crashat på soffan, men inte mer än en vecka i streck. Jag klarar inte av att leva med min familj. När jag var 16 förflyttades jag till fosterfamilj. Varför mina systrar fick bo kvar vet jag inte. De var för små för att kunna säga ifrån när någonting var fel antar jag. Jag var tonåring och förmodligen inte den lättaste att ha att göra med, men jag hade också en enorm drivkraft, att försöka förändra familjen. Jag försökte med hot och utpressning, men ingenting gick. Till sist gick det inte längre. Jag flyttade hem till en skolkompis och genom min skolkurator fick jag kontakt med socialtjänsten som hjälpte mig att få flytta in med min kompis familj.
 
Jag trode aldrig jag skulle ha en bra relation till mina föräldrar, men den är, trots omständigheter, helt ok idag. Jag är fortfarande på dem om alkoholen, om deras destruktiva relationer (till varandra och till andra) och gud vet vad. (ps, nej, jag tror inte på gud.)
 
När jag växte upp fanns det alltid alkohol hemma. Men det fanns aldrig handtvål eller handukar i badrummen. Alla använde samma dusch-handukar (brukade finnas två stycken i badrummet, fast vi var fem i familjen). Och det har alltid varit ohygligt stökigt. Och med stökigt menar jag inte normalstökigt, såklar det blir det med tre barn! Med stökigt menar jag äckligt. Hemma dammsögs det ungefär en gång i månaden, disken kunde stå i flera dagar, och INGEN plockade någonsin undan efter sig eller torkade upp efter sig. 
 
Jag var barn, så jag imiterade ju mina föräldrar. Jag är fortfarande rätt stökig idag, men jag är allergisk mot smuts. Jag besöker sällan min mamma, dels bor hon långt bort och dels är det alltid så satans smutsigt hos henne. När jag kom hit idag hade jag ätit en halv omelett, en rabarberstång och några skedar keso på två dagar. Såklart uppmanar min mamma mig att äta, ta en kopp te och ett bad. Sedan måste hon iväg till jobbet igen. Jag öppnade kylskåpet och höll på att kräkas. Jag är känslig nu, jag har ingen matlust och mår illa av tanken på mat, kanske inte behöver berätta att min mage är paj? Needless to say, jag kunde inte äta. Så istället har jag, från ca 15.30-20.00, städat hela köket, dock inte hunnit med golvet. Men alla skåpluckor, slängt MASSVIS (shhh! berätta inte för mama, hon spar på ALLT), tvättat ur alla lådor. Fyfan... Jag hittade pälsänglar i besticklådorna, bakom micron.... urgh.... Sedan gick jag ner och köpte tvål till badrummen. I min familj tvättar man inte händerna efter att man varit på toaletten.
 
Jag kallar det vanvård. Jag skulle aldrig kunna leva så. Och att låta sina barn växa upp så... Jag har inga ord..
 
Jag känner mig stark just nu. Men jag har gråtit. Klockan är strax ett på morgonen och jag kan inte sova. Jag lade ifrån mig datorn (har kollat på film) för att sova, och så fort jag gjorde det började jag gråta. Jag orkar inte gråta nu. Jag klarar det här, jag är så trött på det här. Jag orkar inte vara ledsen. Jag visste att det skulle ta slut. Men jag vill vara stark just nu. Men jag saknar honom, så oerhört oerhört jävla mycket. Det får mig att gå sönder. Jag vill aldrig vara med någon annan någonsin. Han är allt jag någonsin vill ha. Jag har aldrig älskat någon såhär. 
 
Jag vet att jag är ung. Det kan säkert hända igen. Men det kommer nog dröja bra många år innan jag känner så här för någon igen, om det ens någonsin kommer hända. Jag menar inte att jag aldrig kommer älska någon igen, självklart kommer jag göra det. Men det är skillnad på kärlek och kärlek. Det som jag känner för honom är en sådan kärlek. Jag är lycklig som ens har fått uppleva den en gång i mitt liv. Jag har letat och letat och jag trodde inte att den fanns därute för mig. Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som honom. Det sätter perspektiv på allt. Alla mina tidigare destruktiva relationer. 
 
Jag vet att jag inte kommer bli destruktiv i relationer igen. För det har sats på sin udd genom honom. Jag vet vad jag kan få nu, hur fantastiskt det kan vara. Jag vet vad jag är värd och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer kunna acceptera någonting mindre.

RSS 2.0