Brev till Mamma
Hej mamma!
Tack för chokladkalendern! :) Vad bra att du inte druckit på tre veckor, det är ett framsteg.
Just no orkar jag inte ha kontakt med familjen för det får mig att må väldigt dåligt. Det är inte för att jag hatar er, tvärt om. Jag älskar er och att se er ledsna gör mig illa. Jag orkar inte vara den som tar ansvar för familjen mer, och det spelar ingen roll om du säger att jag inte behöver det. Jag vet att jag inte behöver ta hand om familjen, men det är fysiskt och psykiskt omöjligt för mig att stå och bara se på. Därför har jag nu valt att ta avstånd, för mitt eget välbefinnande, för att jag skall kunna må bra och sakteligen lära mig att ta hand om mig själv istället. Mycket saker från min barndom har påverkat mig och mitt beteende på sätt som jag inte förstått förrän nu. Jag har ett konstant kontrollbehov och är hela tiden på min vakt inför människor och deras reaktioner och känslor, någonting som jag lärt mig sedan jag var liten då jag alltid varit tvungen att vara uppmärksam på förändringar hos dig och pappa för att veta när nästa storm skulle dyka upp. Det här och många andra saker har lett till problem för mig i mitt vuxna liv och mitt liv i relationer med andra. För många saker jag lärt mig och som varit självklara för mig sedan barnsben är fel och onormala reaktioner. Jag har lärt mig fel och måste nu försöka lära mig rätt och vara min egen förälder. Så just nu kan jag inte vara en del av familjen, för min egen skull, för jag behöver läka och bli en hel person. Just nu är jag inte det, jag har vuxit upp till att bli en trasig person, en person jag inte vill vara. Och för att jag skall orka och klara av att börja må bra så behöver jag den tiden. Jag vet inte hur lång tid det kommer vara, det kan vara några månader eller några år, men just nu orkar jag inte. Jag förstår att det är tungt för dig, och jag är ledsen för det. Se det som att du genom att vi håller det här avståndet visar mig kärlek och respekt i mina val i min strävan efter att må bra. Just nu är det den största kärlek du kan ge mig. Och att börja jobba med dig själv. Kanske kommer jag en dag orka ta upp kontakten igen, och när den dagen kommer skulle det göra mig glad om du gjort någonting bra för dig själv och familjen också, att ni inte var kvar där jag lämnade er utan också jobbat med er själva och utvecklats.
Jag fixar flytten själv, men tack för erbjudandet. Vet inte om det var några av möblerna du ville köpa, du kan ju kanske få hjälp av en kompis att hämta dem då.
Lycka till med allt.
<3
självmordshot och socialen
Jag har inte skrivit någonting om min familj på senast insåg jag. Trots att otroligt mycket har hänt. Min far hotade med att ta livet av sig härom veckan, dramatiskt och fint och min mor hanterade det väl genom att berätta för mina två yngre systrar som bor hemma och uppmana dem att skriva till pappa. Så åter igen lades ansvaret över på barnen. Vi ska vara föräldrar åt våra föräldrar, jahap. Detta gjorde mig såklart ursinnig så jag pratade med båda mina systrar och försäkrade dem om att de inte hade något ansvar i det hela. De var såklart ledsna. Sa även till mamma på skarpen. Igen.
För en tid sedan hörde jag av mig till socialstyrelsen där min mamma bor för att berätta hur jag upplever att de är hemma och se ifall det finns någon hjälp familjen kan få. Speciellt mina systrar då de genom att vara ekonomiskt beroende av min mor är fast hemma och inte har mycket att säga till om. (tekniskt sätt är ju den älsta av de två 18 år, så hon kan ju flytta om hon vill, men det är svårt då hon fortfarande går gymnasiet och inte har en inkomst. Den yngsta är dock minderårig)
Min mor hörde av sig för en vecka sedan och var mycket upprörd då det kommit in en anonym anmälan mot familjen. Jag var ute och åt lunch då så jag kunde inte riktigt prata, men erkände att det var jag. Vi bestämde oss för att höras när jag kommit hem. När jag sedan ringde så kunde hon inte prata för hon var ju tvungen att städa hela lägenheten för att jag hade "angett" henne. Jag uppfattade det som att det var dagen därpå hon blivit kallad till socialen och att de sedan skulle göra ett hembesök, men det var inte förrän en vecka senare som mötet och hembesöket var. Ändå var hennes första reaktion: STÄDA!!!! Ja, man kan ju säga att jag hjälpt henne på traven där... Under den veckan jag bodde på hennes soffa spenderade jag två DYGN med att städa hennes kök och badrum, och då städade jag ändå inte innuti skåp utan bara utanpå. Kanske förstår ni då hur jävla vidrigt det var...
Anyhow... mötet skulle ha varit idag men blev insällt för socialsekreteraren blev sjuk. Så nu har hon fått ännu en vecka på sig att städa.
Det bästa är mina systrars inställning till det hela. Den älsta håller med mig, men orkar inte följa med på mötet och vill hålla sig utanför det hela, vilket jag iofs kan fösrtå, men samtidigt tycker jag att detta är väldigt viktigt. Den yngsta vill inte säga någonting för att "göra mamma ledsen" så vi får se om hon bara ler och säger att allt är finfint.
Så allt är lite kaos nu. Hade en hettsk sms-konversation med min mor igår där hon anklagade mig för att vara roten i hennes olycka och anledningen för hennes skiljsmässa från "hennes livs kärlek och själsfrände" (aka min far). Idag ringde hon sedan och var JÄÄÄÄTTE trevlig och ville småprata och höra hur det var med mig. Sa INGENTING om gårdagen, som om ingenting hänt. Detta är min familj i ett nötskal.
Nu skall jag städa badrummet. Jag gör allt för att slippa skriva på min hemtenta... >___<
Städdag 2
Städdag 2 i min mammas lägenhet. Igår gjorde jag köket, allt utom golvet och köksbordet. Och då städade jag ändå typ 5 timmar. Så ja, det var ganska jävla äckligt. Idag har jag fixat alla badrummen, badrumsskåp, städskrubb, dammsugit golven. Jag lyckades till och med aktivera min yngsta syster som ganska motvilligt städade handfatet i ena badrummet (men fick göra om det för jag inte var nöjd... ehehe... :P).
Mamma däremot kom på alla ursäkte för att inte städa. Hon kunde inte dammsuga för hon tyckte det var för mörkt ute. Sedan var hon för trött för att hon jobbat hela dagen (som att inte jag gjort det? Det gör väl de flesta?). Sedan skulle hon repa för kören och stängde in sig med pianot och smällde i dörren. När jag till slut tröttnade på henne och sa ifrån gick hon in på sitt rum och smällde dörren i mitt ansikte.
Shiiiiiiiit vad det provocerade mig....
Jag har haft svårt för att prata på Al-Anon-möten om mina känslor. Nu bara välde allt fram. Jag gav henne den längsta föreläsningen. Jag var rätt jävla hårt, men också rätt jävla snäll. Allt handlar ju om att hon aldrig lärt sig ta hand om sig själv. Hon har altid haft den sämsta själkänslan, och det har inte blivit bättre sedan hon och pappa separerade. Hon tar varken hand om sitt yttre, sitt inre eller saker omkring sig. ALLT förfaller. Samma gäller min far. Vi är uppvuxna med två vuxna människor som aldrig tyckt om sig själva och aldrig varit snälla mot sig själva. Är det konstigt att man blir fucked up? Jag fick ofta höra att jag var söt, och fin och att jag var älskad från mina föräldrar, de var alltid väldigt bra på att visa kärlek. Men jag fick lära mig att kärlek var någonting jag fick av någon annan, att vara söt var jag i andras ögon, det kom alltid från betraktaren. Jag fick aldrig lära mig att ta hand om och älska mig själv. Jag har alltid varit extremt uppmärksamhetssökande, jag har inte förstått det. Jag har inte tyckt att jag varit det, jag trode det vad normalt. Men jag fick aldrig lära mig att uppskatta och älska mig själv. Allt det här och mycket mer sa jag till mamma (genom hennes stängda dörr) och att jag bara ville se henne vara lycklig och ta hand om sig själv. Tjugo minuter senare kom hon ut och gav mig en kram, sedan åkte hon iväg och handlade städprylar och hjälpte mig ta ner återvinning och sopor, ca 8 kassar.
Hon kom hem med städprylar och massa godis och kakor. Vi tände ljus, kokade te och jag, mamma och mina två systrar spelade finns i sjön. Ibland älskar jag min familj. De är så galna, skruvade, trasiga och knäppa, men också världens mest underbara. I de ögonblicken är jag lycklig. Det var länge sedan jag kände så med familjen. Vi behövde verkligen det här.
Mamma tackade mig sedan och lovade att försöka ta hand om sig själv. tydligen har hon börjat surfa på något diskussionsforum för alkoholism. Hon har inte riktigt erkänt än att hon har problem, men kanske faller det på plats snart. Det är dock svårt att våga hoppas, hon har "börjat ett nytt liv" så många gånger, men det blir alltid detsamma. Hon är hälsosam och tar hand om sig en halv vecka och sadan faller hon igen. Jag hoppas att det inte blir så den här gången.
