En början

Det är så svårt att veta vart jag skall börja. Det finns ingen riktig början eftersom det har pågått hela mitt liv. Men jag vill inte fokusera på det som har varit utan det som är nu. Jag har alltid sett mig själv som en hel person. Lite levt efter "what doesn't kill you makes you stronger" och tänkt att om inte allting hänt hade jag inte varit den personen jag är idag, och jag är ganska tillfreds med den personen. Det har jag såklart inte alltid varit, men jag har fått kämpa så jäkla hårt, jag fick bli vuxen fort, flyttade hemifrån tidigt och har alltid varit tvungen att klara mig själv.
 
Jag höll precis på att skriva "har alltid varit tvungen att ta hand om mig själv." men fick sudda och istället skriva "...klara mig själv.". För det är inte sant. Jag har varit sämst på att ta hand om mig själv. Jag trode inte det, men jag har gjort så mycket dumt mot mig själv. Jag trode att det var att ta hand om mig själv jag gjorde, men jag fick omvärdera det för en vecka och detta ledde också till att jag startade denna blogg. Men mer om det sedan.
 
Som sagt har jag alltid sett mig själv som en hel person. Jag har alltid försökt vara "stöttepelaren" i min familj. Redan när jag var tio brukade min mamma komma in till mig om kvällarna och gråta och berätta om hur hemskt det var på jobbet. Jag är älsta barnet med två yngre systrar. Jag har alltid försökt att skydda dem, jag vet att jag inte lyckats och inte alltid kunnat finnas där, men jag har i alla fall försökt. Jag har försökt lösa mina föräldrars relation, jag har alltid velat att de skulle skilja sig för jag visste att det skulle bli bättre då. Men nu när de är skillda försöker jag lösa deras respektive relationer med nya kärlekar, de är som två tonnåringar och blir förälskade i någon ny stup i kvarten. Sedan är det deras konstanta alkoholproblem. Jag har haft mycket att tänka på helt enkelt och alltid varit det som är stark. Människor har alltid kunnat öppna sig för mig. Jag har alltid haft svårt att öppna mig helt.
 
Jag har aldrig sett mina föräldrar som alkoholister. Jag vet att de har haft problem, men i mitt huvud har alkoholism alltid varit relaterat till sprit. En alkoholist dricker sprit, gärna direkt från flaskan, gärna till frukost. Jättelarvigt. Så klart behöver det inte vara så. Men det har kännts så avlägset för mig. Så när min pojkvän sagt till mig att mina föräldrar är alkoholister har jag blivit jättearg, ledsen och tyckt han varit orättvis. Han vet ju ingenting! Hur kan han komma och säga saker om mitt liv och min familj, han vet inte hur det är, han har ju inte varit där. Han kan inte förstå. Jag har beskyllt honom för att dra alla över en kam, att vara generaliserande, att ha fördommar. 
 
Men i förra veckan var det som att allt föll på plats. Jag hade oroat mig över mig ena syster som är 15 och som jag vet dricker mycket och festar ofta. Detta inföll samtidigt som min mormor och morfars diamantbröllop då min mamma på restaurangen insisterade på påtår på sin champagne fast att det var förbetalt ett glas per person och hon sedan talade sig till min morbrors frus glas. (detta händer VARJE gång)
 
Det kan tyckas vara småsaker. Men jag var ledsen och orolig för min syster och så trött på min mamma. Jag vet inte hur många gånger hon sagt att hon skall sluta dricka. Så jag googlade AA (Anonyma Alkoholister) och smsade min mamma de 12 frågor som finns på AA's hemsida. (De är tillför att se ifall man är i behov av AA)
 
När jag läste frågorna gick det upp för mig: Båda mina föräldrar är alkoholister. Jag har aldrig kunnat acceptera det tidigare. Jag tycker det är så sjukt. Det känns bara som en sådan tabu grej. Alkoholism känns som ett så stort ord. Det känns så hemskt. Jag har inte tyckt att min barndom varit hemsk, mina föräldrar är inte hemska. Jag älskar mina föräldrar, det klart jag har hatat dem ibland, men vem gör inte det? Jag tror jag alltid försvarat min familj och migsjälv, som en försvarsmekanism. Jag har haft svårt att fatta. Men efter att ha läst så känns det så självklart.
 
Av de 12 frågorna kunde jag (å min mors vägnar) säga ja till följande: 1, 2, 6, 7, 8, 9, 10, 12.
 
Länk till de 12 frågorna.
 

Välkommen till min blogg!

Det här är min blogg. Jag som skriver är en syster. Den här bloggen är mitt arbete mot att bli hel och bearbeta min uppväxt med missbrukande föräldrar.
 
För mig är den här bloggen en milstolpe, jag vill kunna berätta, mest för min egen del.
Jag hade kunna öppna ett nytt dokument i min dator och skrivit. Men en av de grejer jag kämpar med just nu är skammen, jag har alltid skämts, och det vill jag inte göra längre. Om min blogg når en enda person, varse det är någon som känner igen sig eller bara är nyfiken, så gör det mig glad. Jag blir så ledsen att det skall vara så hemligt och fult. De flesta känner nog någon som haft missbruksproblem eller mått psykiskt dåligt. Jag önskar att det inte skulle vara så tabu att prata om. Därför har jag bestämt mig för att börja skriva. Jag skall försöka vara så ärlig som möjligt utan att trampa någon jag känner på tårna. Alla personer jag nämner i namn finns på riktigt men heter någonting annat. 
 
Till er som läser (om någon nu gör det), ställ frågor om ni undrar någonting. Jag skall försöka svara så gott jag kan. 

RSS 2.0