ensyster.blogg.se

Så, nu är det slut. Denna gång på riktigt. Det har gått tre dagar. Jag var såklart helt förkrossad och har fortfarande lätt frö att brista ut i gråt. Hela avskedet var sjukt dramatiskt. Jag storbölade medan jag rafsade ihop mina saker i en resväska, kastade hans julklapp på honom... ja... 

 

Jag älskar honom och ville ju spendera mitt liv med honom. Men vi tog fram dåliga sidor hos varandra. Och bara det faktum att jag tappat räkningen hur många gånger vi gjorde slut eller var nära att göra slut...

 

Jag har lugnat ner mig nu. Allting känns som vanligt vilket är så konstigt. Jag har smsat lite med honom under dagen. Jag längtar ju efter honom, få höra om hans dag och hur han haft det på jobbet. Jag önskar att det här bara kunde vara förbi, att han kunde rycka på axlarna och att vi kunde gå vidare, men jag tror inte det kommer att vara så. Och min försvarsmekanism vill att jag avslutar det för att han skall slippa göra det. Var enda gång är det upp till honom, ja sårar honom och det är på hans bord att bestämma vad han vill göra med det. Jag orkar inte bli hängandes igen. Jag vill antingen veta att jag har honom eller inte. Jag önskar att det var en "småsak" som min kompis tycker, men jag kan inte se det så. För mig är det stort, för varje gång jag ljuger för den jag älskar slår jag en spik i min egen kista. Jag orkar inte leva med lögner och i osäkerhet. Jag vill känna mig trygg i mig själv och i vårt förhållande. Och det enda jag kan känna mig trygg i nu är min egen känsla för honom. För om jag inte kände så här starkt skulle jag inte vara här idag, jag skulle inte vara kvar och bearbeta alla de här tunga grejerna. Självklart gör jag det även för min egen skull, men någonstans är det han som driver på mig. Han är mitt stöd och min "hejjarklack", den som får mig att orka när det är tungt. Ingen har någonsin fyllt den rollen förut på det sättet.

 

När han kommer hem kommer jag krama honom och kyssa hans hals och inte vilja släppa, för kanske kommer det vara sista gången. När jag väl börjat berätta finns det ingen återvändo. En del av mig vill mildra fallet försöka prata mig ur det, men då skulle jag lika gärna kunna hålla käften och fortsätta ljuga. Det här handlar inte om att mildra mitt fall längre, tänker jag så kommer jag aldrig komma ur det här beteendet. Det handlar om att vara ärlig trots att det gör ont, för att det är rätt. Jag vill göra rätt för mig för jag vill inte såra folk i min omgivning längre. Jag vill komma till ro med mina misstag och förlåta mig själv och det här är enda sättet jag kan komma till ro. Och det kommer göra ont, men om det kan leda till att det slutar göra ont för oss båda så är det värt det.

 

Nu skall jag bada och tänka igenom allt, vända och vrida på allt igen, se att jag inte missat någonting. Det får vara slut nu,

Nu ringde han precis mig från jobbet. För jag hade skrivit ett sms och frågat när han slutar och att det nog inte blir någon spelkväll ikväll för vi beövde prata. Jag var tvungen att försäkra honom om att det inte var någon fara, att det bara är något i mitt huvud, att jag bara är lite ledsen just nu och inte sugen på spelkväll. Jag vill inte röra upp honom när han är på jobbet. Det kändes så konstigt att prata med honom i telefon, som att allt var bra. Vi sa båda puss när vi lade på och allt kändes som vanligt. Utom att det inte är som vanligt. Det kommer ta slut ikväll, jag är helt övertygad.

 

Just nu känner jag mig så ensam. Jag ringde och pratade lite med min närmsta kompis, som inte är så nära längre för vi har glidit ifrån varandra rätt mycket. Men det var skönt att få prata med henne lite. Men denna gång kunde hon inte förstå mig alls. Hon tyckte att min lögn var en småsak, att et inte spelade någon roll och att det är ok att inte berätta vissa saker. Jag håller inte med henne, att inte beräta är detsamma som att ljuga i vissa fall, och nu har jag ju faktiskt ljugit. Och jag vet att Han skulle bry sig, det skulle inte vara en småsak. Det skulle vara ännu en törn för honom att kunna lita på mig och jag tror inte att han klarar en till.

 

Jag vill inte stå och se på medan jag skadar honom, det är därför jag tänker föreslå att vi kanske skall ge upp. Sammtidigt känns det så dumt. Jag har precis börjat jobba med mig själv och för att må bättre och få det här att bli bättre. Jag tror att genom Al-Anon kan jag börja må bättre och på så vis få vår relation att bli bättre. Men jag skulle behöva gå till någon och prata själv också, en psykolog eller terapeut. Och jag började ju, det är det som känns så förjävligt, jag började ju men hon kunde inte ha mig förrän till våren. Vad hade hänt om hon kunnat ha mig? Det hade nog inte blivit såhär. Jag hade kommit längre, jag hade tagit upp alla grejer mycket tidigare med hennes hjälp och jag hade genom hennes stöd haft verktyg för att gå vidare i det här och få det att lösa sig.

 

En av hans krav för att vi skulle fortsätta försöka var just att jag skulle börja gå till någon och prata och även fortsätta gå på Al-Anon. Inte så mycket till krav tycker jag, för det är ju saker som jag vet att jag själv behöver och vill göra av egen vilja också. Men nu har jag inte haft möjlighet att gå till en psykolog så det känns inte som att jag fått en ärlig chans att fixa det här. Eller det klart jag har fått en chans, massor av chanser, men jag sitter fast i en jävla oreda som är jag och jag klarar inte av att reda ut allting själv just nu. Jag behöver stöd utifrån och det har jag inte kunnat få och därför känns det som att jag bara står och trampar.

 

Vi får se hur det går ikväll. På ett sätt vill jag bara släppa honom, börja om. För bådas vår skull. Samtidigt vet jag inte hur, jag har aldrig känt mig så sammankopplad med en annan människa förut, det är som att jag hittat min andra hälft, den som kompletterar mig och nu måste jag släppa honom. Jag vet bara inte hur.

Al-anon idag igen. Vi pratade om steg 11. Mycket gud och sådant. Jag tror inte på gud (och jag vet att gud ska stavas med stort G, men jag tycker det är larvigt). 

 

Trots det kan jag finna saker i texterna och de tolv stegen. När texterna talar om "gud" så är det en högre makt, hur man definierar den är upp till var och en, världen, universum, naturen, gud eller bara slumpen. Jag har funderat på det där en del, hur jag ser på den "högre makten" och jag tror jag ser det sim de styrka som människor kan finna i varandra, eller kärlek kanske är det rätta ordet, trygghet. För mig handlar det mycket om trygghet, att våga släppa taget och ändå kunna känna mig trygg. Det är min "högre makt".

 

Idag var det som sagt det 11e steget som vi läste, jag har inte börjat att jobba med några steg alls, men vi pratae mycket om att sluta kontrollera saker idag. Det behöver jag verkligen jobba med i vissa fall. Jag tror jag kanske ska försöka börja jobba med stegen snart...

 

Min pojkvän är sjuk. Jag har aldrig hört någon nysa så mycket som han kan göra. :P

Den här dagen blev rätt bra ändå tillslut. Imorse kändes det som en kamp att bar ta mig ur sängen/soffan. Min kompis fyller år på måndag och hade födelsedagsfest ikväll. Franskt tema, men vi var inte många utklädda. Men det åts ost och spelades fransk musik. Bra med ost, jag har ju inte fått i mig så mycket de senaste dagarna. Det var en rätt trevlig kväll. Men i princip alla på festen hade kärleksstrul på ett eller annat sätt. Satt och pratade väldigt mycket med två killar, den ene hade strul med sin fru och den andre hade precis blivit dumpad av sin tjej för några veckor sedan. På något vis var det skönt att få höra om andras kärleksproblem, jag pratade en del om mina också. Men allt var inte bara miserabelt, vi hade rätt trevligt också. Men Han kom upp hela tiden, så fort jag skulle berätta om någonting appropå någonting annat så var det alltid om någonting som hänt med honom eller med oss. Jag fick bita mig själv i tungan flera gånger när jag var på väg att börja prata om Oss. Vissa grejer gör för ont. 

 

Jag måste sova nu för jag är så trött. Det är underbart att få göra av med energi. Jag har haft så svårt att sova de här nätterna, men nu skall jag sova som en liten stock.

Jag tittar på telefonen var femte minut. Jag skulle inte skickat sms. Men det gjorde jag och nu kollar jag telefonen var femte minut för att se om jag fått svar. Trotts att jag vet att han inte är den som svarar på sms i sådana här situationer. Trots att telefonen är på ljud och ligger bredvis mig. Jag vill bara skriva hur mycket jag älsar honom. Jag vill ringa. Men jag får inte göra det.

Som jag skrev i föregående inlägg så har jag alltid sett mig själv som en stabil hel person. Visst, när saker är jobbiga så kommer ALLT tillbaka, alla minnen, alla olösta konflikter. Det är uppslitande och jag kan bara gråta och gråta... Men i det hela taget är jag en fullt funktionell människa. Tyckte jag. Jag var så trött på att allt kom upp igen gång efter gång och jag ville ha en "snabb lösning". Nu är jag vuxen och bor inte med mina föräldrar så nu skulle jag slå mig fri tänkte jag. Jag skulle hitta en snabb lösning att "bota" mina föräldrar. Jag skulle gå till ett Al-Anon möte, sedan skulle jag berätta det för min mamma och tvinga iväg henne på AA. Sedan skulle AA göra jobbet och jag kunde fortsätta leva mitt liv. Det var min plan. Jag skulle hjälpa mina föräldrar genom att göra som jag alltid gjort. Sätta press på dem. Så jag gick på mitt första Al-Anon-möte. Detta var i tisdags förra veckan.

 

Jag kan säga att jag bölade hela kvällen på väg hem med min pojkvän. Vad jag trode skulle ge mig svar på hur jag skulle hjälpa mina föräldrar handlade istället om MIG. Att inse sin egen maktlöshet och släppa taget. Att ta hand om sig själv och bli hel. Al-Anon-möten börjar med att man läser några traditionella texter om rörelsen, ibland jobbar man med stegen och ibland har man ett visst tema för dagen. Sedan är det dags för "delningar". Det är då man går cirkeln runt och alla får prata om någonting relaterat till dagens tema, eller vad man vill. Fast man behöver inte prata. Man kan lyssna också. Jag och min ena syster (den andra var inte med) var yngst på mötet. Medelåldern i den gruppen vi gått till var runt 60. Ändå var igenkänningsfaktorn så otroligt hög. Att lyssna på andras delningar gav mig en otrolig insikt i saker kring mig själv som jag inte tidigare tänkt på.

 

Jag blir här osäker på hur jag skall skriva. Al-Anon är anonymt och allt som sägs stannar där. Men det jag har att säga handlar om insikter JAG fick under mitt första möte, inte vad som egentligen sas där. Såklart fick jag dessa insikter genom att någon som "delade" hade varit med om eller upplevt någonting liknande. Men jag skall skriva det utifrån mig själv.

 

Jag insåg att jag inte riktigt visste vad jag ville med mitt liv. Ett exempel på det är hur jag hoppat nu från utbildning till utbildning. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med eller för vem jag gjort det. Men jag kan ALDRIG bestämma mig.

 

Jag insåg hur jag alltid ska ta hand om andra. Trots att jag alltid gjort det tror jag inte jag faktiskt tänkt på det. Det har bara varit så naturligt. Det jag inte insett tidigare är hur det beteendet också lett till att jag försummat mig själv.

 

Jag insåg att jag är bra på att manipulera. Ett "trick" som jag gör automatiskt. Om jag någonsin blir anklagad för någonting så kan jag alltid vända på det till min fördel. Försvara mig och förklara bort det hela, varför jag gjort på något visst sätt. Detta "trick" har jag använt med mig pojkvän massvis med gånger. Jag bad honom om ursäkt för det samma kväll. Det här är någontng jag gör ofta och jag måste verkligen försöka lära mig erkänna när jag har gjort fel istället.

 

Nu skall jag gå och lägga mig. Imorgon ska jag dansa!!! Godnatt!