ensyster.blogg.se

Vi pratade igenom allt igår, att om saker kommer upp så får vi ta det då. Det ger mig ångest att det kanske dyker upp fler lögner, men jag har försökt tänka, men kommer inte på fler. Det är därför det alltid är bättre att tala sanning än att ljuga, man vet alltid vad man har sagt. Men jag har sagt allt jag kommit på så jag måste släppa det nu. Försöka att inte ha ångest över det och fokusera på det som är nu istället. Alltid tala 100% sanning. Jag orkar inte med den ångesten jag får när jag ljuger så jag kan inte fortsätta med det.

 

Att han stannar med mig och orkar. Jag är så otroligt imponerad över honom. Jag har aldrig träffat någon som trott på mig så mycket och som visat mig kärlek så som han gör. Han behöver inte säga någonting för att visa det, bara genom att finnas där för mig ger han mig så mycket. Det är så galet, jag har väntat på att träffa den här människan så länge och trott att han inte fanns. Och nu när jag träffat honom så är han precis så fantastisk som jag önskat att en människa kunde vara. Jag förstår inte hur han gör det, men han är alltid så underbar och jag vet inte hur jag skall visa det för honom. Jag kan bara titta på honom och bli alldeles varm. Jag trode inte det kunde hända, inte såhär. Jag har varit kär förut och älskat förut, men det här är någonting annat. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det här är människan jag vill leva med och det gör det värt allt kämpande, alla nedgångar. Även om jag vet att dessa nedgångar beror på mig, det får mig att orka ta mig igenom det och kämpa, för han är värd det, jag är värd det, och jag vill bara vara med honom.

 

Jag var hos min terapeut idag, eller fd terapeut numer tyvärr. Hon berättade att hon inte kunde ha mig eftersom att hennes handledare sagt att hon bara kunde ha en övningselev. Hon går sista året på en terapeututbildning, och måste följa sin handledares order. Jättetråkigt, jag gillade verkligen henne. Men hon sa också att om jag ville så kunde jag vara hennes elev (elev är fel ord, vad säger man... öveningsobjekt??) efter jul. Så jag har tackat ja till det, men det känns som det är så långt kvar tills dess. Men jag får klara mig med Al-Anon så länge, kanske gå två gånger i veckan om jag verkligen behöver.

 

Hon gav mig en hemläxa som egentligen skulle vara inför nästa terapisession. Nu blir ju inte den av, men jag tänkte ändå göra läxan. Läxan gick ut på att komma på någonting jag verkligen vill hålla på med. Alltså någonting som är för mig, typ en fritidsaktivitet. Eller...det behöver inte vara en aktivitet som så, men någonting jag vill göra för mig själv. Jag har ju dansen en gång i veckan, men någonting mer. Det finns så mycket saker jag vill göra!!! Jag skulle vilja gå på socialdansen på onsdagar också till att börja med, sedan skulle jag vilja gå ut och promenara ibland. Jag vill verkligen gå ut och plocka svamp, men det kanse är för sent för i år... Så skulle jag vilja köpa gymkort och gå och gymma med min pojkvän, men det ver jag inte om jag har råd med, och "aktiviteten" i fråga behöver ju inte vara kostsam. Jag skulle vilja läsa oftare, alltså sådant som inte är kusrlitteratur, jag skulle vilja gå på kroki och rita mer. Jag skulle vilja göra musik, fast då vill jag göra det med människor i ett band, jag har aldrig varit så bra på att göra sådant själv, jag behöver fler som är drivande. Men jag saknar att sjunga. Jag kanske skulle gå med i någon kör... fast jag vet inte, jag vill ju helst sjunga själv. Och så vill jag lära mig spela gitarr. Jag har kommit igång med det två gånger i mitt liv, båda gångerna varade typ 1,5 vecka sedan kom jag av mig, men jag har en egen gitarr och min pojkvän har två, så det är egentligen ingenting som hindrar mig.

Allt är öppnat. Av alla lögner i mitt liv har dessa varit de som förstört mest. Alla saker jag sagt och gjort genom mitt liv har alltid sårat mig mest. Jag vill inte vara den här personen mer. Jag är inte värd någonting av det här och det får mig att vilja slita mitt hår och bara ta på mig ytterkläderna och lämna. Inte för att det här inte är allt jag vill ha, men för att jag inte orkar se allt ont jag skapat, jag måste se på det varje dag, och det gör så fruktansvärt ont i mig. Mina ben domnar och skakar och det är svårt att andas ibland. Men jag har skapat den här avgrunden för mig själv. Bara jag kan ta mig ur den. Men jag vill inte såra honom mer och det är det som får mig att vilja fly. För att jag litar inte på min förmåga att inte såra honom. Inte att jag tror att jag kommer vänstra eller ljuga mer, min kropp gör det fysiskt omöjligt att göra det, jag får sådana ångestattacker när jag tänker på det, som jag inte haft sedan jag var liten och det får mig att bara vilja lämna min kropp, jag står inte ut i den, allt känns för trångt och bara kryper. Så jag är inte orolig för att jag skall ljuga eller vara otrogen. Jag är rädd för att jag är inne i en resa just nu mot att bli bättre, mot att förstå och acceptera och förlåta mig själv och den kommer vara omskakande. Jag kommer inte tycka om vad jag ser, jag kommer gråta mycket och sova dåligt och behöva prata mycket om det och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill inte utsätta honom för mig, för jag är en trasig person. Det kommer ta lång tid innan jag kan känna mig hel igen. Han hjälper så mycket, han finns där så mycket för mig och det är det som skrämmer mig för jag har sårat honom och missbrukat hans kärlek och det finns inget sätt att gottgöra och laga det som jag tagit sönder. Det kan bara tiden göra. Men jag är rädd att jag bara tär på honom. Jag vill ge så mycket, men just nu känner jag inte att jag har så mycket att ge. Jag känner mig som ett litet vårdpaket, liten, hjälplös och ensam. Men det är det första steget i Al-Anon, att acceptera sin maktlöshet, och jag kan inte göra det än. Jag vill göra så mycket, förändra så mycket. Hjälpa så många och hjälpa mig själv. Men just nu kan jag inte göra någonting och jag känner mig helt handlingsförlamad. Vad skall hända sedan? Vad händer nu? Jag behöver låta mig själv stanna upp och känna. För jag har så mycket sorg just nu jag behöver känna, men jag vill bara gå vidare. Bara för att man förstår hur någonting funkar och har insikt kring det så har man inte bearbetat det. Jag har så många insikter, saker jag förstår är fel, både som jag har gjort och som hänt i mitt liv och i min uppväxt. Men bara att veta att de är fel räker inte, bara att veta att det måste ändras räcker inte. Jag måste tillåta mig själv att känna sorgen efter allt som hänt. Jag måste låta mig själv känna och det är det jag har svårast för.

Shit, måste bara säga det. Allt är så omtumlande och överväldigande just nu att jag blir alldeles slut i huvudet. Jag är så glad att jag skaffade den här bloggen, jag hade blivit galen annars för jag vet inte hur annars jag skall få utlopp för alla tankar jag har i huvudet just nu. Det som är skönt är att jag blir distraherad från att vara ledsen. För det är jag, jag svävar i jävla limbo, vi skulle precis flytta in tillsammans, jag har precis gjort min adressändring, vi häll på att sätta upp hyllor och möblera om i vardagsrummet, jag skulle få upp mina böcker, mina tavlor. Och så händer detta.

 

För en gångs skull har det varit ganska skönt att komma hem till mamma. Om än jävligt kämpigt. Men det känns som att jag gör en bra sak, både för mig själv och för familjen. Jag har hunnit tänka mycket. Dels på familjen, dels på oss men också en massa på mig själv, vilket är det jag mest behöver just nu. Det här kommer fixa sig. Hur jävla fruktansvärt det än känns, det kommer ibland och överväldigar mig. Minsta lilla grej kan få mig att börja störtböla, men inte länge. Jag kan samla mig, jag vet att det går över och jag vet att det kommer bli bra hur det än blir. Jag saknar honom så ohyggligt mycket, men jag vet också att jag har redskapen och styrkan att klara mig igenom det här och börja om. Det ger mig hopp. Men främst gör det mig så otroligt jävla stolt över mig själv.

 

Och så lite hederlig Kent på det. :P 

 

 

 

Nu menar jag inte med detta att "kärleken väntar" Det gör den förmodligen inte. Inte den kärlek jag vill ha mest av allt och inte nu och inte än på ett bra tag. Men för första gången idag kände jag något sorts hopp inför framtiden. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt.

Alla sover utom jag. Snart skall jag upp igen. Tidigt. 

 

Jag har suttit på balkongen, sagt godnatt till stjärnorna. 6e våningen, jag har hela världen under mina fötter och det får mig att känna mig stark.

 

Jag är stark, jag har gått igenom så mycket svårare saker i mitt liv. Jag klarar mig  utan honom, även om det kommer göra ont till en början. Jag har alltid klarat mig själv. This too shall pass.

 

Den största gåvan jag någonsin fått är att lära mig älska mig själv. Det går upp och ner såklart. Men jag har ändå en inneboende trygghet och respekt för mig själv, även om jag inte alltid levt efter den. Jag vet vad jag går för, jag vet vad jag klarar av. Och jag har klarat av så mycket. Jag klarar det här med.

 

Nu skall jag försöka sova.

En dag i taget. Imorgon är en ny dag.

Jag är hos min mamma och mina systrar. Efter att ha givit honom brevet där jag berättade allt sa han att jag var sjuk. att jag behövde hjälp. Jag behöver hjälp, men det är vad jag håller på med nu. Jag håller på att jobba med mig själv, det är ingen lätt väg, men jag måste ta den. Jag är van vid att kämpa, jag har alltid fått kämpa. 

 

Trots allt kom han in och lade sig i sängen bredvid mig i natt. Jag vaknade av att han låg med handen på mitt ben och jag med huvudet mot hans axel och handen på hans bröst. Jag kunde knappt andas av rädsla för att väcka honom. När jag märkte att han började vakna vände jag mig om, jag skulle se om hand vände sig om efter mig. Det gjorde han inte, jag vet inte varför jag hoppades, men det gjorde jag. När han sedan vände sig med ryggen mot mig gjorde jag något dumt och lade armen runt honom. Han utbrast "Nej!" klarvaken, och bad mig ta bort min arm.

 

Jag önskar jag kunde göra någonting för att få honom att tro mig. Jag har levt dåligt, och det har tagit lång tid för mig att lära mig för jag har inte haft någon förälder som gjort det. Jag har fått lära mig själv, fått klara mig själv. Klarat mig, men inte alltid tagit hand om mig. Det är någonting som jag fått lära mig som vuxen, men man lär sig inte över en dag. Jag har varit bättre, men sedan fallit tillbaka i destruktivitet i perioder. Men det är slut med det nu. Mitt liv är för kort för det. Jag vet vad jag vill nu. Det är inte en lätt väg dit, men jag vet vad jag vill. Och det vet jag att jag klarar.

 

Idag kom jag hem till min mamma, jag har inte bott med min familj sedan jag var 16. Extremt korta perioder har jag crashat på soffan, men inte mer än en vecka i streck. Jag klarar inte av att leva med min familj. När jag var 16 förflyttades jag till fosterfamilj. Varför mina systrar fick bo kvar vet jag inte. De var för små för att kunna säga ifrån när någonting var fel antar jag. Jag var tonåring och förmodligen inte den lättaste att ha att göra med, men jag hade också en enorm drivkraft, att försöka förändra familjen. Jag försökte med hot och utpressning, men ingenting gick. Till sist gick det inte längre. Jag flyttade hem till en skolkompis och genom min skolkurator fick jag kontakt med socialtjänsten som hjälpte mig att få flytta in med min kompis familj.

 

Jag trode aldrig jag skulle ha en bra relation till mina föräldrar, men den är, trots omständigheter, helt ok idag. Jag är fortfarande på dem om alkoholen, om deras destruktiva relationer (till varandra och till andra) och gud vet vad. (ps, nej, jag tror inte på gud.)

 

När jag växte upp fanns det alltid alkohol hemma. Men det fanns aldrig handtvål eller handukar i badrummen. Alla använde samma dusch-handukar (brukade finnas två stycken i badrummet, fast vi var fem i familjen). Och det har alltid varit ohygligt stökigt. Och med stökigt menar jag inte normalstökigt, såklar det blir det med tre barn! Med stökigt menar jag äckligt. Hemma dammsögs det ungefär en gång i månaden, disken kunde stå i flera dagar, och INGEN plockade någonsin undan efter sig eller torkade upp efter sig. 

 

Jag var barn, så jag imiterade ju mina föräldrar. Jag är fortfarande rätt stökig idag, men jag är allergisk mot smuts. Jag besöker sällan min mamma, dels bor hon långt bort och dels är det alltid så satans smutsigt hos henne. När jag kom hit idag hade jag ätit en halv omelett, en rabarberstång och några skedar keso på två dagar. Såklart uppmanar min mamma mig att äta, ta en kopp te och ett bad. Sedan måste hon iväg till jobbet igen. Jag öppnade kylskåpet och höll på att kräkas. Jag är känslig nu, jag har ingen matlust och mår illa av tanken på mat, kanske inte behöver berätta att min mage är paj? Needless to say, jag kunde inte äta. Så istället har jag, från ca 15.30-20.00, städat hela köket, dock inte hunnit med golvet. Men alla skåpluckor, slängt MASSVIS (shhh! berätta inte för mama, hon spar på ALLT), tvättat ur alla lådor. Fyfan... Jag hittade pälsänglar i besticklådorna, bakom micron.... urgh.... Sedan gick jag ner och köpte tvål till badrummen. I min familj tvättar man inte händerna efter att man varit på toaletten.

 

Jag kallar det vanvård. Jag skulle aldrig kunna leva så. Och att låta sina barn växa upp så... Jag har inga ord..

 

Jag känner mig stark just nu. Men jag har gråtit. Klockan är strax ett på morgonen och jag kan inte sova. Jag lade ifrån mig datorn (har kollat på film) för att sova, och så fort jag gjorde det började jag gråta. Jag orkar inte gråta nu. Jag klarar det här, jag är så trött på det här. Jag orkar inte vara ledsen. Jag visste att det skulle ta slut. Men jag vill vara stark just nu. Men jag saknar honom, så oerhört oerhört jävla mycket. Det får mig att gå sönder. Jag vill aldrig vara med någon annan någonsin. Han är allt jag någonsin vill ha. Jag har aldrig älskat någon såhär. 

 

Jag vet att jag är ung. Det kan säkert hända igen. Men det kommer nog dröja bra många år innan jag känner så här för någon igen, om det ens någonsin kommer hända. Jag menar inte att jag aldrig kommer älska någon igen, självklart kommer jag göra det. Men det är skillnad på kärlek och kärlek. Det som jag känner för honom är en sådan kärlek. Jag är lycklig som ens har fått uppleva den en gång i mitt liv. Jag har letat och letat och jag trodde inte att den fanns därute för mig. Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som honom. Det sätter perspektiv på allt. Alla mina tidigare destruktiva relationer. 

 

Jag vet att jag inte kommer bli destruktiv i relationer igen. För det har sats på sin udd genom honom. Jag vet vad jag kan få nu, hur fantastiskt det kan vara. Jag vet vad jag är värd och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer kunna acceptera någonting mindre.

Hur kan man ljuga för någon som bytyder allt för en? Man gör inte så. Jag vill bara att det här skall vara över. På ett vis vill jag bara börja om. Börja med att gå upp på mornarna och duscha. Så känns det. Jag vill gömma mig hos mormor och morfar och börja om helt. Börja med mig själv och med att ta hand om mig. Samtidigt har jag träffat den person jag vill spendera mitt liv med. Och jag vet att om vi skall fortsätta så kommer det vara svårt. Jag vill kämpa för det för jag har aldrig någonsin träffat någon so honom. Men jag vet inte om jag orkar kämpa just nu. Det är så mycket som händer pmkting mig och jag känner att allting fallerar, jag har ingen kontroll över det runt omkring mig och över mina känslor. Och jag är svag nu. Han är min starkaste punkt. Han har stöttat mig så mycket Han ör min bästa vän och så mycket mer. Förlorar jag honom så förlorar jag en del av mig sjölb, men ja har redan förlorat mig sjlv så många gånger. Jag har låtit ig själv förloras genom att ge bort allt, anpassa mig efter andra och försöka vara alla till lags. Jag vet inte hur jag skall behålla mig själv. Men där är skillnaden i vår relation. Det känns som att jag börjat bygga upp mig själv igen, med honom som stöttepelare, men inte med honom som mål. Det känns som att jag för en gångs skull börjat bygga upp mig kring MIG, även om han varit till stor hjälp hela tiden. Det har inte krettsat kring honom. Samtidigt är han den enda trygga punkten i min tillvaro nu. Han är min kärlek och min mentor och allt jag kanse inte borde låta honom vara. Jag borde hitta någon annan som kan vara det stödet. En vän. Samtidigt är vi två i en relation och om jag skall transformeras, ändras, bli bättre i mig själv så är det en slags resa, och i den vill jag ha honom med. Jag vill kunna berätta allt för honom.

 

Enda sedan jag var liten har jag haft en mantra när jag varit förälskad i någon. "Jag önskar att han kunde se mig, se allting omkring mig, höra mig, höra allting omkring mig, förstå mig och älska mig."

 

Jag har aldrig hittat någon som förstått mig tidigare. Eller kanke ingen som brytt sig tillräckligt för att göra den ansträngningen. Jag vet inte.

 

 

En av de första saker som slog mig å mitt första al-anon-möte var hur de pratade om att be om ursäkt till de man skadat om inte den ursäkten skulle skada ännu mer. Jag har precis berättat någonting för min sambo som jag undanhållit för honom. Jag vill inte skriva så mycket mer om det nu. Men jag behövde säga det. Jag har velat säga det länge och försökt samla mod, men det har svikit mig varje gång. Genom Al-Anon insåg jag varför jag agerat som jag gjort i många lägen. Jag vill inte skylla allting på en kass uppväxt, jag har såklart ett eget val. Man jag har inte haft kontroll. Jag har försökt och lyckats kontrollera så mycket i mitt liv, men aldrig mig själv, mina känslor och mina rädslor. Fast att det är mig själv jag borde lärt mig att hantera och kontrollera. Jag har gjort så mycket dumma saker mot andra, men främst mot mig själv. Jag har känt mig så ensam och försökt hitta trygghet. men hur jag än gjort så har jag alltid kännt mig ensam. Det här är min första relation då jag verkligen kunnat öppna mig och visa alla mina fel och faktiskt blivit förstådd. Just nu svävar jag i limbo. På ett sätt så vore det kanske bäst att bara avsluta det. Jag vill inte vara den här personen, spevciellt inte motv någon som jag älskar och vill spendera ,itt liv med. jag vill kunna vara hel för honom och jag vill inte ha några hemligheter mellan oss. Allt har varit så bra, jag har aldrig känt mig så nära någon. Jag har utstakat vår framtid tillsammans. Hur vi båda skall börja plugga nu och hur vi kanske när vi är färdiga skulle skaffa barn. Jag har inte velat ha barn med någon förut. Inte på det här sättet. Men nu snackar jag bara skit för det är inte dt här som betyder någonting. DEt som betyder någonting är att jag vill ha en framtid med den här mäbniskan och jag kan inte ha det för att jag sabbade det innan det ens hann börja. Efter att ha legat i soffan i natt lade han sig till slut i sängen bredvid mig. Han klappade mig på kinden. jag vill så gärna se det som ett tecken, men jag vet inte. Jag vet inte om vi kan förtsätta, jag har förstört så mycket. Jag önskar att jag för en gångs skull hade kunnat göra någonting rätt. Men jag kan inte göra någonting ogjort.

 

Om det här inte går åker jag hem till mina morföräldrar. Min mormor är 93 och min morfar 86, men det är hos dem jag har gömt mig så fort någonting gått fel i mitt liv. Det är or'äkneliga gånger jag bott hos mormor. Kanske gömmer jag mig där och söker utbildningar i en annan stad istället och flyttar till våren. Jag har ingenting som håller mig kvar här längre egentligen. En utbildning jag inte vill gå, kanske ingen pojkvän, ingen bostad och ett jobb där jag inte får några tider. 

 

Han har åkt in till stan nu, vet inte när han kommer tillbaka. Han sa förmodligen någon gång till kvällen. Jag skall bada för jag är genomsvettig från i natt. Jag spänner mig och fryser trots kläder, morgonrock och täcke ligger jag och hackar tänder och spänner mig pch fryser och svettas. 

 

Jag skall bada sedan skall jag städa. Kroppsarbete är bra. Jag skall skrubba hela köket. Kanske baka en paj till ikväll. Jag borde plugga me jag kan inte tänka just nu.

 

Jag önskar jag kunde ringa någon och prata, men jag har ingen sådan relation till mina vänner. Jag skulle verkligen behöva någon nu.

Det är så svårt att veta vart jag skall börja. Det finns ingen riktig början eftersom det har pågått hela mitt liv. Men jag vill inte fokusera på det som har varit utan det som är nu. Jag har alltid sett mig själv som en hel person. Lite levt efter "what doesn't kill you makes you stronger" och tänkt att om inte allting hänt hade jag inte varit den personen jag är idag, och jag är ganska tillfreds med den personen. Det har jag såklart inte alltid varit, men jag har fått kämpa så jäkla hårt, jag fick bli vuxen fort, flyttade hemifrån tidigt och har alltid varit tvungen att klara mig själv.

 

Jag höll precis på att skriva "har alltid varit tvungen att ta hand om mig själv." men fick sudda och istället skriva "...klara mig själv.". För det är inte sant. Jag har varit sämst på att ta hand om mig själv. Jag trode inte det, men jag har gjort så mycket dumt mot mig själv. Jag trode att det var att ta hand om mig själv jag gjorde, men jag fick omvärdera det för en vecka och detta ledde också till att jag startade denna blogg. Men mer om det sedan.

 

Som sagt har jag alltid sett mig själv som en hel person. Jag har alltid försökt vara "stöttepelaren" i min familj. Redan när jag var tio brukade min mamma komma in till mig om kvällarna och gråta och berätta om hur hemskt det var på jobbet. Jag är älsta barnet med två yngre systrar. Jag har alltid försökt att skydda dem, jag vet att jag inte lyckats och inte alltid kunnat finnas där, men jag har i alla fall försökt. Jag har försökt lösa mina föräldrars relation, jag har alltid velat att de skulle skilja sig för jag visste att det skulle bli bättre då. Men nu när de är skillda försöker jag lösa deras respektive relationer med nya kärlekar, de är som två tonnåringar och blir förälskade i någon ny stup i kvarten. Sedan är det deras konstanta alkoholproblem. Jag har haft mycket att tänka på helt enkelt och alltid varit det som är stark. Människor har alltid kunnat öppna sig för mig. Jag har alltid haft svårt att öppna mig helt.

 

Jag har aldrig sett mina föräldrar som alkoholister. Jag vet att de har haft problem, men i mitt huvud har alkoholism alltid varit relaterat till sprit. En alkoholist dricker sprit, gärna direkt från flaskan, gärna till frukost. Jättelarvigt. Så klart behöver det inte vara så. Men det har kännts så avlägset för mig. Så när min pojkvän sagt till mig att mina föräldrar är alkoholister har jag blivit jättearg, ledsen och tyckt han varit orättvis. Han vet ju ingenting! Hur kan han komma och säga saker om mitt liv och min familj, han vet inte hur det är, han har ju inte varit där. Han kan inte förstå. Jag har beskyllt honom för att dra alla över en kam, att vara generaliserande, att ha fördommar. 

 

Men i förra veckan var det som att allt föll på plats. Jag hade oroat mig över mig ena syster som är 15 och som jag vet dricker mycket och festar ofta. Detta inföll samtidigt som min mormor och morfars diamantbröllop då min mamma på restaurangen insisterade på påtår på sin champagne fast att det var förbetalt ett glas per person och hon sedan talade sig till min morbrors frus glas. (detta händer VARJE gång)

 

Det kan tyckas vara småsaker. Men jag var ledsen och orolig för min syster och så trött på min mamma. Jag vet inte hur många gånger hon sagt att hon skall sluta dricka. Så jag googlade AA (Anonyma Alkoholister) och smsade min mamma de 12 frågor som finns på AA's hemsida. (De är tillför att se ifall man är i behov av AA)

 

När jag läste frågorna gick det upp för mig: Båda mina föräldrar är alkoholister. Jag har aldrig kunnat acceptera det tidigare. Jag tycker det är så sjukt. Det känns bara som en sådan tabu grej. Alkoholism känns som ett så stort ord. Det känns så hemskt. Jag har inte tyckt att min barndom varit hemsk, mina föräldrar är inte hemska. Jag älskar mina föräldrar, det klart jag har hatat dem ibland, men vem gör inte det? Jag tror jag alltid försvarat min familj och migsjälv, som en försvarsmekanism. Jag har haft svårt att fatta. Men efter att ha läst så känns det så självklart.

 

Av de 12 frågorna kunde jag (å min mors vägnar) säga ja till följande: 1, 2, 6, 7, 8, 9, 10, 12.

 

Länk till de 12 frågorna.

 

Det här är min blogg. Jag som skriver är en syster. Den här bloggen är mitt arbete mot att bli hel och bearbeta min uppväxt med missbrukande föräldrar.

 

För mig är den här bloggen en milstolpe, jag vill kunna berätta, mest för min egen del.

Jag hade kunna öppna ett nytt dokument i min dator och skrivit. Men en av de grejer jag kämpar med just nu är skammen, jag har alltid skämts, och det vill jag inte göra längre. Om min blogg når en enda person, varse det är någon som känner igen sig eller bara är nyfiken, så gör det mig glad. Jag blir så ledsen att det skall vara så hemligt och fult. De flesta känner nog någon som haft missbruksproblem eller mått psykiskt dåligt. Jag önskar att det inte skulle vara så tabu att prata om. Därför har jag bestämt mig för att börja skriva. Jag skall försöka vara så ärlig som möjligt utan att trampa någon jag känner på tårna. Alla personer jag nämner i namn finns på riktigt men heter någonting annat. 

 

Till er som läser (om någon nu gör det), ställ frågor om ni undrar någonting. Jag skall försöka svara så gott jag kan.