Du räcker till så var den du är

Shit, måste bara säga det. Allt är så omtumlande och överväldigande just nu att jag blir alldeles slut i huvudet. Jag är så glad att jag skaffade den här bloggen, jag hade blivit galen annars för jag vet inte hur annars jag skall få utlopp för alla tankar jag har i huvudet just nu. Det som är skönt är att jag blir distraherad från att vara ledsen. För det är jag, jag svävar i jävla limbo, vi skulle precis flytta in tillsammans, jag har precis gjort min adressändring, vi häll på att sätta upp hyllor och möblera om i vardagsrummet, jag skulle få upp mina böcker, mina tavlor. Och så händer detta.
 
För en gångs skull har det varit ganska skönt att komma hem till mamma. Om än jävligt kämpigt. Men det känns som att jag gör en bra sak, både för mig själv och för familjen. Jag har hunnit tänka mycket. Dels på familjen, dels på oss men också en massa på mig själv, vilket är det jag mest behöver just nu. Det här kommer fixa sig. Hur jävla fruktansvärt det än känns, det kommer ibland och överväldigar mig. Minsta lilla grej kan få mig att börja störtböla, men inte länge. Jag kan samla mig, jag vet att det går över och jag vet att det kommer bli bra hur det än blir. Jag saknar honom så ohyggligt mycket, men jag vet också att jag har redskapen och styrkan att klara mig igenom det här och börja om. Det ger mig hopp. Men främst gör det mig så otroligt jävla stolt över mig själv.
 
Och så lite hederlig Kent på det. :P 
 
 
 
Nu menar jag inte med detta att "kärleken väntar" Det gör den förmodligen inte. Inte den kärlek jag vill ha mest av allt och inte nu och inte än på ett bra tag. Men för första gången idag kände jag något sorts hopp inför framtiden. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0