Han

Jag har varit på en dejt. Jag har försökt hitta intresse i andra. Och jag kan känna attraktion, jag kan känna pirr. Men jag saknar hon så otroligt mycket. När vi pratar i telefon, och det är kort, det handlar om när jag skall dit och hämta saker och sedan är det hejdå. Jag saknar den människa som känne mig mer än någon annan. Jag vill gå vidare, och jag gör aktiva försök. Men jag saknar honom. jag saknar att bli förstådd på det sättet som han förstod mig, så som ingen har förstått mig tidigare. Jag kan inte se mig själv  en relation på väldit väldigt länge. inte som denna. Inte så djup, inte så nära. Jag kommer säkert ha relationer. Men nu känns det sm om allt är tidfördriv för att fylla hans tomrum. Jag vet inte om och när jag någonsin kommer träffa en människa igen som jag låter komma så nära. Jag vet inte om jag vill ersätta den platsen. Inte på ett väldigt bra tag. Just nu vill jag ha någon att ha roligt med, som får mig att glömma. Någon att spela tv-spel med och hänga med, nte så mycket mer. Jag vet inte när jag kommer känna mig redo att släppa in någon på det viset igen. Och när jag kommer över honom helt. Det har gått två veckor. Det är ingen tid. Det kommer ta tid, jag får väl vänja mig vid det. jag är så van vid att mitt liv går så fort, jag vill gå vidare med mitt livmen jag känner mig fast. Jag vet inte vad jag vill, jag står i ett vägskäl och vet inte vart jag vill och vart jag ska för allt känns så tom och meningslöst utan honom. Jag har aldrig älskat någon så. Det värsta är att skyúlle han vilja ta tillbaa mig, prova igen så skulle jag inte blinka, jag skulle vara tillbaka med en gång. Jag kämpar för att ite höra av mig till honom i mina svaga stunder. 
 
I natt är min första natt själv insåg jag precis. När det tog slut flydde jag hem till en vän och spenderade en natt där, sedan en natt på jobbet och sedan flyttade jag in med en bekant. Han har nu flyttat och jag har lägenheten för mig själv fram till sista december. i natt är min första natt ensam. Och jag känner mig ensam. Det var länge sedan jag kände mig så ensam. Jag saknar honom så otroligt mycket. Lyssnade på en låt ikväll som fick mig att tänka tillbaka. Jag minns inte sista gången vi hade sex, hur det kändes, vad vi gjorde, hur det var. Om jag hade vetat att det var sista gånge hade jag kommit ihåg det in i minsta detalj. Nu kämpar jag istället med att komma ihåg det. Jag minns inte om det var bra eller om det var "trött-sex". Jag tror inte att de var det. Ja ror att det var bra, men jag har inte lagt det på minnet och det gör mig så arg på mig själv, för att jag borde minnas. Jag vill minnas. Och det får mig att tänka på alla gånger, och jag vill bara ha honom, så där mjukt och känslomässingt som det ibland kunde vara. När det inte var sex, när det var att älska och man var så nära varandra. Det är så jag minns vår sista gång, fat jag inte vet säkert om det var så de var eller om det bara är så jag vill minnas det. Jag saknar honom så mycket. Jag vill vara nära honom så mycket. Känna hans hud mot min få känna mig så nära en person fysiskt och psykiskt igen. Jag vet inte när eller om det någonsin kommer hända igen.
 
Jag såg "the curious incident of benjamin button" här om dagen, vilket fick mig att tänka på den dagen jag är gammal, vem är det jag kommer minnas? Vilken kärlek och vilken människa kommer vara den som gör mest ont, den som var mest passionerad och den som kom mig närmast? Den kärleken vill jag kämpa för. Men tänk om det är han. Tänk om jag om 70 år fortfarand tänker tillbaka på det vi hade och ångrar att jag inte försökte mer än vad jag gjorde. Det skrämmer mig något otroligt. Och jag vet att jag är ung och har många år framför mig. Men man vet aldrig vad och vilka människor som är de som kommer betyda någonting. Oftast vet man det inte förrä de är ute ur ens liv. Och jag är så rädd att han är Han med stort H. För så har det kännts under hela vår relation. Den har varit full med törnen och gjort ont så som ingen annan relatio någonsin gjort. Men jag har också älskat honom som ingen annan och varje sekund av smärta har varit värd det för det vi hade har jag aldrig tidigare upplevt och jag kommer aldrig nöja mig igen. Jag kommer alltid värdesätta mig själv på ett helt annat sätt. Jag har varit i så många halvkassa reationer och legat med folk jag inte varit så attraherad av, gjort saker halvhjärtat. Jag vet inte om jag kan göra det igen efter det här. Ingenting komme kunna mäta sig med detta. Inte på väldit väldigt länge.
 
Jag tror inte att det finns så många personer därute som har "det". Att man kan känna den där speciella kärleken till så många. Det finns ett fåtal. Och det kan absolut hända igen. Men de är få och man skall inte kasta bort dem ltt för det finns ingen säkerhet att an någonsin träffar en av dem igen under sin livstid. De som är "perfekta" för en. Kanske har jag tur och träffar rätt igen, eller så får jag nöja mig. Och jag är så rädd för det senare. För jag har så svårt för att nöja mig. För första gången i mitt liv har jag varit helt tillfreds med att leva resten av mitt liv med en enda människa, det har jag aldrig kännt förut och jag vet inte om eller när ja någonsin kommer känna så igen.

Slut en gång för alla.

Så, nu är det slut. Denna gång på riktigt. Det har gått tre dagar. Jag var såklart helt förkrossad och har fortfarande lätt frö att brista ut i gråt. Hela avskedet var sjukt dramatiskt. Jag storbölade medan jag rafsade ihop mina saker i en resväska, kastade hans julklapp på honom... ja... 
 
Jag älskar honom och ville ju spendera mitt liv med honom. Men vi tog fram dåliga sidor hos varandra. Och bara det faktum att jag tappat räkningen hur många gånger vi gjorde slut eller var nära att göra slut...
 

Brev till Mamma

Hej mamma!
Tack för chokladkalendern! :) Vad bra att du inte druckit på tre veckor, det är ett framsteg.
Just no orkar jag inte ha kontakt med familjen för det får mig att må väldigt dåligt. Det är inte för att jag hatar er, tvärt om. Jag älskar er och att se er ledsna gör mig illa. Jag orkar inte vara den som tar ansvar för familjen mer, och det spelar ingen roll om du säger att jag inte behöver det. Jag vet att jag inte behöver ta hand om familjen, men det är fysiskt och psykiskt omöjligt för mig att stå och bara se på. Därför har jag nu valt att ta avstånd, för mitt eget välbefinnande, för att jag skall kunna må bra och sakteligen lära mig att ta hand om mig själv istället. Mycket saker från min barndom har påverkat mig och mitt beteende på sätt som jag inte förstått förrän nu. Jag har ett konstant kontrollbehov och är hela tiden på min vakt inför människor och deras reaktioner och känslor, någonting som jag lärt mig sedan jag var liten då jag alltid varit tvungen att vara uppmärksam på förändringar hos dig och pappa för att veta när nästa storm skulle dyka upp. Det här och många andra saker har lett till problem för mig i mitt vuxna liv och mitt liv i relationer med andra. För många saker jag lärt mig och som varit självklara för mig sedan barnsben är fel och onormala reaktioner. Jag har lärt mig fel och måste nu försöka lära mig rätt och vara min egen förälder. Så just nu kan jag inte vara en del av familjen, för min egen skull, för jag behöver läka och bli en hel person. Just nu är jag inte det, jag har vuxit upp till att bli en trasig person, en person jag inte vill vara. Och för att jag skall orka och klara av att börja må bra så behöver jag den tiden. Jag vet inte hur lång tid det kommer vara, det kan vara några månader eller några år, men just nu orkar jag inte. Jag förstår att det är tungt för dig, och jag är ledsen för det. Se det som att du genom att vi håller det här avståndet visar mig kärlek och respekt i mina val i min strävan efter att må bra. Just nu är det den största kärlek du kan ge mig. Och att börja jobba med dig själv. Kanske kommer jag en dag orka ta upp kontakten igen, och när den dagen kommer skulle det göra mig glad om du gjort någonting bra för dig själv och familjen också, att ni inte var kvar där jag lämnade er utan också jobbat med er själva och utvecklats. 
 
Jag fixar flytten själv, men tack för erbjudandet. Vet inte om det var några av möblerna du ville köpa, du kan ju kanske få hjälp av en kompis att hämta dem då.
 
Lycka till med allt. 
 
<3

...

Jag har lugnat ner mig nu. Allting känns som vanligt vilket är så konstigt. Jag har smsat lite med honom under dagen. Jag längtar ju efter honom, få höra om hans dag och hur han haft det på jobbet. Jag önskar att det här bara kunde vara förbi, att han kunde rycka på axlarna och att vi kunde gå vidare, men jag tror inte det kommer att vara så. Och min försvarsmekanism vill att jag avslutar det för att han skall slippa göra det. Var enda gång är det upp till honom, ja sårar honom och det är på hans bord att bestämma vad han vill göra med det. Jag orkar inte bli hängandes igen. Jag vill antingen veta att jag har honom eller inte. Jag önskar att det var en "småsak" som min kompis tycker, men jag kan inte se det så. För mig är det stort, för varje gång jag ljuger för den jag älskar slår jag en spik i min egen kista. Jag orkar inte leva med lögner och i osäkerhet. Jag vill känna mig trygg i mig själv och i vårt förhållande. Och det enda jag kan känna mig trygg i nu är min egen känsla för honom. För om jag inte kände så här starkt skulle jag inte vara här idag, jag skulle inte vara kvar och bearbeta alla de här tunga grejerna. Självklart gör jag det även för min egen skull, men någonstans är det han som driver på mig. Han är mitt stöd och min "hejjarklack", den som får mig att orka när det är tungt. Ingen har någonsin fyllt den rollen förut på det sättet.
 
När han kommer hem kommer jag krama honom och kyssa hans hals och inte vilja släppa, för kanske kommer det vara sista gången. När jag väl börjat berätta finns det ingen återvändo. En del av mig vill mildra fallet försöka prata mig ur det, men då skulle jag lika gärna kunna hålla käften och fortsätta ljuga. Det här handlar inte om att mildra mitt fall längre, tänker jag så kommer jag aldrig komma ur det här beteendet. Det handlar om att vara ärlig trots att det gör ont, för att det är rätt. Jag vill göra rätt för mig för jag vill inte såra folk i min omgivning längre. Jag vill komma till ro med mina misstag och förlåta mig själv och det här är enda sättet jag kan komma till ro. Och det kommer göra ont, men om det kan leda till att det slutar göra ont för oss båda så är det värt det.
 
Nu skall jag bada och tänka igenom allt, vända och vrida på allt igen, se att jag inte missat någonting. Det får vara slut nu,

...

Nu ringde han precis mig från jobbet. För jag hade skrivit ett sms och frågat när han slutar och att det nog inte blir någon spelkväll ikväll för vi beövde prata. Jag var tvungen att försäkra honom om att det inte var någon fara, att det bara är något i mitt huvud, att jag bara är lite ledsen just nu och inte sugen på spelkväll. Jag vill inte röra upp honom när han är på jobbet. Det kändes så konstigt att prata med honom i telefon, som att allt var bra. Vi sa båda puss när vi lade på och allt kändes som vanligt. Utom att det inte är som vanligt. Det kommer ta slut ikväll, jag är helt övertygad.
 
Just nu känner jag mig så ensam. Jag ringde och pratade lite med min närmsta kompis, som inte är så nära längre för vi har glidit ifrån varandra rätt mycket. Men det var skönt att få prata med henne lite. Men denna gång kunde hon inte förstå mig alls. Hon tyckte att min lögn var en småsak, att et inte spelade någon roll och att det är ok att inte berätta vissa saker. Jag håller inte med henne, att inte beräta är detsamma som att ljuga i vissa fall, och nu har jag ju faktiskt ljugit. Och jag vet att Han skulle bry sig, det skulle inte vara en småsak. Det skulle vara ännu en törn för honom att kunna lita på mig och jag tror inte att han klarar en till.
 
Jag vill inte stå och se på medan jag skadar honom, det är därför jag tänker föreslå att vi kanske skall ge upp. Sammtidigt känns det så dumt. Jag har precis börjat jobba med mig själv och för att må bättre och få det här att bli bättre. Jag tror att genom Al-Anon kan jag börja må bättre och på så vis få vår relation att bli bättre. Men jag skulle behöva gå till någon och prata själv också, en psykolog eller terapeut. Och jag började ju, det är det som känns så förjävligt, jag började ju men hon kunde inte ha mig förrän till våren. Vad hade hänt om hon kunnat ha mig? Det hade nog inte blivit såhär. Jag hade kommit längre, jag hade tagit upp alla grejer mycket tidigare med hennes hjälp och jag hade genom hennes stöd haft verktyg för att gå vidare i det här och få det att lösa sig.
 
En av hans krav för att vi skulle fortsätta försöka var just att jag skulle börja gå till någon och prata och även fortsätta gå på Al-Anon. Inte så mycket till krav tycker jag, för det är ju saker som jag vet att jag själv behöver och vill göra av egen vilja också. Men nu har jag inte haft möjlighet att gå till en psykolog så det känns inte som att jag fått en ärlig chans att fixa det här. Eller det klart jag har fått en chans, massor av chanser, men jag sitter fast i en jävla oreda som är jag och jag klarar inte av att reda ut allting själv just nu. Jag behöver stöd utifrån och det har jag inte kunnat få och därför känns det som att jag bara står och trampar.
 
Vi får se hur det går ikväll. På ett sätt vill jag bara släppa honom, börja om. För bådas vår skull. Samtidigt vet jag inte hur, jag har aldrig känt mig så sammankopplad med en annan människa förut, det är som att jag hittat min andra hälft, den som kompletterar mig och nu måste jag släppa honom. Jag vet bara inte hur.

Ett avslut

Efter dagens Al-Anon-möte har jag haft en orolig känsla i kroppen. En person där pratade om sin relation med sitt ex som ett ekorrhjul med destruktivitet och svartsjuka och det fick mig att tänka på vår relation nu. Det har varit tillfällen då jag har varit så nära att avsluta det för att jag inte orkat och för att jag bara sett det dåliga, men sedan känns det som om vi har vuxit tillsammans. Att han är svartsjuk ibland är fullt förståeligt så som det har varit och som vår relation började. Att han haft svårt att lita på mig lika så. Jag har haft problem med att vara ärlig, jag har aldrig sett att jag haft det problemet tidigare men någonstans känns det ändå logiskt. Jag har ju vuxit upp med att ljuga och hålla uppe en fasad, alltid vara och säga det som ser bra ut, låter bra och förväntas av mig. Nu i efterhand kan jag se hur det har fastnat. Hur jag genom att säga rätt saker undvikit konflikter när jag varit rädd. Jag blir en liten 4 åring ibland. Rädd för vad som kan bryta ut, rädd för att bli slagen om jag gör fel. Eller som med pappa när han blev full och jag var i tonåren, tillräckligt gammal för att ha en "vuxen" konversation med. När han var full blev vi bästisar och han skulle prata musik och böcker med mig, han snöade in sig på ett ämne och rantade i timmar om samma sak. Då visste jag att om jag sa fel saker eller på något vis visade ett ointresse så kunde han vända på en minut och bli aggressiv. Det var alltid en balansgång. Kanske är det därför jag talat osanning. Jag har aldrig tänkt på det förr, eller tänkt på att jag ljugit, det har nog varit en så stor del av mig att jag inte märkt det själv. Men nu när jag är medveten om det så ser jag det med en gång när det händer. Det kan bara slinka ur mig grejer ibland utan att jag tänker på det. Typ om någon frågar mig hur många gånger jag provat sushi kan jag säga 5, fast det egentligen var 3. Sjukt obetydliga grejer men som jag nu ser och får jättemycket ångest av.

Och idag har jag gått runt med den där känslan av att någonting är fel. Vår relation är inte bra. Vi går verkligen runt i ett ekorrehjul och det är jag som skapat det. Jag har gjort saker som gör att han inte litar på mig, jag har ljugit om saker, jag har grävt min egen grav. Nu på kvällen gick han och lade sig tidigare för han ska upp till jobbet tidigt och jag låg och kollade på film och hade precis skakat av mig den där känslan, lugnat mig och var trött. Gick in till honom, var precis på väg att somna. Tanken gled och BAM! Så slog det mig. Jag har ännu en grej jag ljugit om. Jag visste att det var någonting, och det är ingen obetydlig grej, det är en stor grej.

När vi precis börjat träffas låg jag med mitt ex, han jag gjorde slut med för att vara med honom jag är med nu. Problemet är att jag vid ett tidigare tillfälle i ett brev skrev att han fick följa med mig hem för att jag var ledsen den kvällen och han tröstade mig. Det är en lögn. Jag har för mig att min far faktiskt hörde av sug den kvällen och var full, jag har ett vagt minne av det, men det var inte därför mitt ex följde med mig hem. Han tröstade inte mig. Han var fin mot mig och det kändes bra mellan oss, det hade det inte gjort på länge. Men han tröstade inte mig.

Jag ville se hur det kändes att vara med honom igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, för det var aldrig speciellt bra. Men jag såg det på något vis som en "erövring", jag skulle ligga med honom och liksom "ge igen". Utan känslor och på mina premisser. Så blev det ju såklart inte utan jag mådde inge vidare efteråt. Han sov kvar den natten men det var inget jag direkt njöt av.

Det är hur det hände. Jag är en sådan jävla idiot. Jag har gått igenom scenariot om och om igen i mitt huvud för jag ville att allt skulle vara sanning, och det kändes som om jag glömt någonting. Men det är för sent nu. Jag har haft så många chanser på mig att komma på det här och jag kommer på det först nu. Alla gånger som jag bedyrat att NU är det bara sanning. Det är bara skit. Jag är en jävla skit. Jag har verkligen lyckats...

För bara någon vecka sedan var vår senaste dip, och vi sa att vi skulle försöka igen som så många gånger tidigare, men den här gången kändes det, att detta är nog sista gången.

Jag har lagt mig på soffan. Skyllt på "sömntåget" och att jag inte vill hålla honom vaken, han ska ju upp så tidigt. Men jag vet att han vet att någonting är fel. Jag vill vara vuxen och kunna lägga det här på hyllan till imorgon. Det är ingenting att ta upp kl 2 på morgonen när han skall upp 6. Men min kropp låter mig inte lägga det på hyllan. Jag har börjat få panikångestattacker så fort sånt här händer, och de varar i flera timmar, ibland upp till ett dygn. Min kropp skakar och skakar. Så jag la mig i soffan för jag vill inte att han skall märka.

Imorgon när han kommer hem från jobbet kommer jag göra slut med honom. Ingen har någonsin förstått mig så som han eller visat kärlek på det sättet och jag har aldrig älskat någon såhär. Men jag vill inte skada honom mer. Jag vill inte ha en relation där den jag älskar inte känner sig trygg. Jag gör både honom och mig själv olyckliga. Jag orkar inte ha ångest mer och jag orkar inte såra honom mer. Jag är så ledsen för det här är på ett sätt den bästa relationen jag någonsin. Haft med någon och på ett annat sätt en av de sämsta. Jag har aldrig skadat någon annan, eller mig själv, såhär mycket. Om jag fortfarande har modet imorgon får vi se. Och om mina ben slutar skaka och jag får någon sömn är också ovisst.

Jag önskar att jag kunde börja om. Att jag kunde rentvå oss från all skuld och all smärta, men det är för sent. Såret är infekterat och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Ingen har någonsin förstått mig så som han gör, sett igenom mig. Han är min stora kärlek, min bästa vän och min familj. Och jag kommer förlora honom.

Steg 11

Al-anon idag igen. Vi pratade om steg 11. Mycket gud och sådant. Jag tror inte på gud (och jag vet att gud ska stavas med stort G, men jag tycker det är larvigt). 
 
Trots det kan jag finna saker i texterna och de tolv stegen. När texterna talar om "gud" så är det en högre makt, hur man definierar den är upp till var och en, världen, universum, naturen, gud eller bara slumpen. Jag har funderat på det där en del, hur jag ser på den "högre makten" och jag tror jag ser det sim de styrka som människor kan finna i varandra, eller kärlek kanske är det rätta ordet, trygghet. För mig handlar det mycket om trygghet, att våga släppa taget och ändå kunna känna mig trygg. Det är min "högre makt".
 
Idag var det som sagt det 11e steget som vi läste, jag har inte börjat att jobba med några steg alls, men vi pratae mycket om att sluta kontrollera saker idag. Det behöver jag verkligen jobba med i vissa fall. Jag tror jag kanske ska försöka börja jobba med stegen snart...
 
Min pojkvän är sjuk. Jag har aldrig hört någon nysa så mycket som han kan göra. :P

Unika besökare

Jag har en (1) unik besökare som hittat hit. Funderar dock på om det är jag själv som registreras när jag går in på bloggens startsida.. Jag är inte så bra på det här... :P

självmordshot och socialen

Jag har inte skrivit någonting om min familj på senast insåg jag. Trots att otroligt mycket har hänt. Min far hotade med att ta livet av sig härom veckan, dramatiskt och fint och min mor hanterade det väl genom att berätta för mina två yngre systrar som bor hemma och uppmana dem att skriva till pappa. Så åter igen lades ansvaret över på barnen. Vi ska vara föräldrar åt våra föräldrar, jahap. Detta gjorde mig såklart ursinnig så jag pratade med båda mina systrar och försäkrade dem om att de inte hade något ansvar i det hela. De var såklart ledsna. Sa även till mamma på skarpen. Igen.
 
För en tid sedan hörde jag av mig till socialstyrelsen där min mamma bor för att berätta hur jag upplever att de är hemma och se ifall det finns någon hjälp familjen kan få. Speciellt mina systrar då de genom att vara ekonomiskt beroende av min mor är fast hemma och inte har mycket att säga till om. (tekniskt sätt är ju den älsta av de två 18 år, så hon kan ju flytta om hon vill, men det är svårt då hon fortfarande går gymnasiet och inte har en inkomst. Den yngsta är dock minderårig) 
 
Min mor hörde av sig för en vecka sedan och var mycket upprörd då det kommit in en anonym anmälan mot familjen. Jag var ute och åt lunch då så jag kunde inte riktigt prata, men erkände att det var jag. Vi bestämde oss för att höras när jag kommit hem. När jag sedan ringde så kunde hon inte prata för hon var ju tvungen att städa hela lägenheten för att jag hade "angett" henne. Jag uppfattade det som att det var dagen därpå hon blivit kallad till socialen och att de sedan skulle göra ett hembesök, men det var inte förrän en vecka senare som mötet och hembesöket var. Ändå var hennes första reaktion: STÄDA!!!! Ja, man kan ju säga att jag hjälpt henne på traven där... Under den veckan jag bodde på hennes soffa spenderade jag två DYGN med att städa hennes kök och badrum, och då städade jag ändå inte innuti skåp utan bara utanpå. Kanske förstår ni då hur jävla vidrigt det var...
 
Anyhow... mötet skulle ha varit idag men blev insällt för socialsekreteraren blev sjuk. Så nu har hon fått ännu en vecka på sig att städa. 
 
Det bästa är mina systrars inställning till det hela. Den älsta håller med mig, men orkar inte följa med på mötet och vill hålla sig utanför det hela, vilket jag iofs kan fösrtå, men samtidigt tycker jag att detta är väldigt viktigt. Den yngsta vill inte säga någonting för att "göra mamma ledsen" så vi får se om hon bara ler och säger att allt är finfint.
 
Så allt är lite kaos nu. Hade en hettsk sms-konversation med min mor igår där hon anklagade mig för att vara roten i hennes olycka och anledningen för hennes skiljsmässa från "hennes livs kärlek och själsfrände" (aka min far). Idag ringde hon sedan och var JÄÄÄÄTTE trevlig och ville småprata och höra hur det var med mig. Sa INGENTING om gårdagen, som om ingenting hänt. Detta är min familj i ett nötskal.
 
Nu skall jag städa badrummet. Jag gör allt för att slippa skriva på min hemtenta... >___<

Terapisession 2 och allt jag vill göra.

Vi pratade igenom allt igår, att om saker kommer upp så får vi ta det då. Det ger mig ångest att det kanske dyker upp fler lögner, men jag har försökt tänka, men kommer inte på fler. Det är därför det alltid är bättre att tala sanning än att ljuga, man vet alltid vad man har sagt. Men jag har sagt allt jag kommit på så jag måste släppa det nu. Försöka att inte ha ångest över det och fokusera på det som är nu istället. Alltid tala 100% sanning. Jag orkar inte med den ångesten jag får när jag ljuger så jag kan inte fortsätta med det.
 
Att han stannar med mig och orkar. Jag är så otroligt imponerad över honom. Jag har aldrig träffat någon som trott på mig så mycket och som visat mig kärlek så som han gör. Han behöver inte säga någonting för att visa det, bara genom att finnas där för mig ger han mig så mycket. Det är så galet, jag har väntat på att träffa den här människan så länge och trott att han inte fanns. Och nu när jag träffat honom så är han precis så fantastisk som jag önskat att en människa kunde vara. Jag förstår inte hur han gör det, men han är alltid så underbar och jag vet inte hur jag skall visa det för honom. Jag kan bara titta på honom och bli alldeles varm. Jag trode inte det kunde hända, inte såhär. Jag har varit kär förut och älskat förut, men det här är någonting annat. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det här är människan jag vill leva med och det gör det värt allt kämpande, alla nedgångar. Även om jag vet att dessa nedgångar beror på mig, det får mig att orka ta mig igenom det och kämpa, för han är värd det, jag är värd det, och jag vill bara vara med honom.
 
Jag var hos min terapeut idag, eller fd terapeut numer tyvärr. Hon berättade att hon inte kunde ha mig eftersom att hennes handledare sagt att hon bara kunde ha en övningselev. Hon går sista året på en terapeututbildning, och måste följa sin handledares order. Jättetråkigt, jag gillade verkligen henne. Men hon sa också att om jag ville så kunde jag vara hennes elev (elev är fel ord, vad säger man... öveningsobjekt??) efter jul. Så jag har tackat ja till det, men det känns som det är så långt kvar tills dess. Men jag får klara mig med Al-Anon så länge, kanske gå två gånger i veckan om jag verkligen behöver.
 
Hon gav mig en hemläxa som egentligen skulle vara inför nästa terapisession. Nu blir ju inte den av, men jag tänkte ändå göra läxan. Läxan gick ut på att komma på någonting jag verkligen vill hålla på med. Alltså någonting som är för mig, typ en fritidsaktivitet. Eller...det behöver inte vara en aktivitet som så, men någonting jag vill göra för mig själv. Jag har ju dansen en gång i veckan, men någonting mer. Det finns så mycket saker jag vill göra!!! Jag skulle vilja gå på socialdansen på onsdagar också till att börja med, sedan skulle jag vilja gå ut och promenara ibland. Jag vill verkligen gå ut och plocka svamp, men det kanse är för sent för i år... Så skulle jag vilja köpa gymkort och gå och gymma med min pojkvän, men det ver jag inte om jag har råd med, och "aktiviteten" i fråga behöver ju inte vara kostsam. Jag skulle vilja läsa oftare, alltså sådant som inte är kusrlitteratur, jag skulle vilja gå på kroki och rita mer. Jag skulle vilja göra musik, fast då vill jag göra det med människor i ett band, jag har aldrig varit så bra på att göra sådant själv, jag behöver fler som är drivande. Men jag saknar att sjunga. Jag kanske skulle gå med i någon kör... fast jag vet inte, jag vill ju helst sjunga själv. Och så vill jag lära mig spela gitarr. Jag har kommit igång med det två gånger i mitt liv, båda gångerna varade typ 1,5 vecka sedan kom jag av mig, men jag har en egen gitarr och min pojkvän har två, så det är egentligen ingenting som hindrar mig.

Att tala sanning.

Han vill veta att han inte om ett år kommer ångra att han slösat bort två år på oss. Jag vet inte om jag kan ge honom det. Allt är så rörigt i huvudet nu. Det är så mycket saker jag behöver prata o och ta tag i. Jag kan inte garantera att det inte kommer upp nya saker, nya problem när jag håller på att bearbeta dem. Jag har sagt allt, men jag har levt såhär så länge. Levt på smålögner så länge. Jag vet inte allt jag har ljugit om längre. Jag har inte gjort någonting mer. Jag har ingenting mer att dölja. Men jag vet inte om det finns småsaker, så som med mina skor, att jag gick och köpte skor och sa att jag lånat dem. Jag tror inte det. Men om det finns det så kommer jag att vilja berätta om det, och det kommer vara som att strö salt i såren varenda gång. Både för mig och för honom. Men jag klarar inte av att ljuga mer, inte ens om skitsaker. Det är slut med det nu.

Att känna

Allt är öppnat. Av alla lögner i mitt liv har dessa varit de som förstört mest. Alla saker jag sagt och gjort genom mitt liv har alltid sårat mig mest. Jag vill inte vara den här personen mer. Jag är inte värd någonting av det här och det får mig att vilja slita mitt hår och bara ta på mig ytterkläderna och lämna. Inte för att det här inte är allt jag vill ha, men för att jag inte orkar se allt ont jag skapat, jag måste se på det varje dag, och det gör så fruktansvärt ont i mig. Mina ben domnar och skakar och det är svårt att andas ibland. Men jag har skapat den här avgrunden för mig själv. Bara jag kan ta mig ur den. Men jag vill inte såra honom mer och det är det som får mig att vilja fly. För att jag litar inte på min förmåga att inte såra honom. Inte att jag tror att jag kommer vänstra eller ljuga mer, min kropp gör det fysiskt omöjligt att göra det, jag får sådana ångestattacker när jag tänker på det, som jag inte haft sedan jag var liten och det får mig att bara vilja lämna min kropp, jag står inte ut i den, allt känns för trångt och bara kryper. Så jag är inte orolig för att jag skall ljuga eller vara otrogen. Jag är rädd för att jag är inne i en resa just nu mot att bli bättre, mot att förstå och acceptera och förlåta mig själv och den kommer vara omskakande. Jag kommer inte tycka om vad jag ser, jag kommer gråta mycket och sova dåligt och behöva prata mycket om det och jag vill inte utsätta honom för det. Jag vill inte utsätta honom för mig, för jag är en trasig person. Det kommer ta lång tid innan jag kan känna mig hel igen. Han hjälper så mycket, han finns där så mycket för mig och det är det som skrämmer mig för jag har sårat honom och missbrukat hans kärlek och det finns inget sätt att gottgöra och laga det som jag tagit sönder. Det kan bara tiden göra. Men jag är rädd att jag bara tär på honom. Jag vill ge så mycket, men just nu känner jag inte att jag har så mycket att ge. Jag känner mig som ett litet vårdpaket, liten, hjälplös och ensam. Men det är det första steget i Al-Anon, att acceptera sin maktlöshet, och jag kan inte göra det än. Jag vill göra så mycket, förändra så mycket. Hjälpa så många och hjälpa mig själv. Men just nu kan jag inte göra någonting och jag känner mig helt handlingsförlamad. Vad skall hända sedan? Vad händer nu? Jag behöver låta mig själv stanna upp och känna. För jag har så mycket sorg just nu jag behöver känna, men jag vill bara gå vidare. Bara för att man förstår hur någonting funkar och har insikt kring det så har man inte bearbetat det. Jag har så många insikter, saker jag förstår är fel, både som jag har gjort och som hänt i mitt liv och i min uppväxt. Men bara att veta att de är fel räker inte, bara att veta att det måste ändras räcker inte. Jag måste tillåta mig själv att känna sorgen efter allt som hänt. Jag måste låta mig själv känna och det är det jag har svårast för.

Imorgon

Ny morgon, mornarna är värst. Jag vill inte upp, jag vill inte äta, jag vill inte göra någonting.
Jag pratade med honom i telefon idag, det var svårt att höra hur ledsen han var. Jag höll mig samman, jag vet inte varför men jag har svårt för att visa känslor när vi pratar om viktiga saker. Det är en försvarsmekanism, jag vet det men jag har svårt att släppa den. Tack och lov var jag så satans trött igår så jag somnade nästan direkt. Men idag har jag massor av tankar om gårdagens samtal, jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen just nu.
 
Jag kände mig anklagad för att jag verkade som han uttryckte det "peachie keen". Jag har visserligen varit på en fest och skall på festival ikväll, men det har inte varit det lättaste att hålla masken uppe. I korta stunder glömmer jag, men sedan kommer ett samtalsämne, en låt, en tanke, som påminner om honom, och jag är tillbaka i verkligheten igen. Jag pratade mest om honom igår. Vi får se hur det blir ikväll. Jag köpte en flaska vin igår som jag tänkte ha med mig ikväll, men jag kommer nog strunta i det. Jag kanske tar ett eller två glas när jag är ute ikväll, men jag vill inte dricka för mycket, det är inte bra när man är ledsen. Och jag skall träffa honom imorgon.
 
Mycket går runt i mitt huvud. Han skall på ultraljud på tisdag, förmodligen är det gallseten (igen) eller blindtarmen. Jag vill vara där för honom. Jag önskar jag kan vara där för honom.
 
Jag önskar att taden kan vara över, jag vill bara åka dit och veta. 
 
Jag drömde om honom i natt. Vi var på ramäffären och skulle rama in mina bilder som skulle hänga på väggen i vardagsrummet, allt var som vanligt igen. Jag önskar att allt skulle vara som vanligt igen.

fransk fest

Den här dagen blev rätt bra ändå tillslut. Imorse kändes det som en kamp att bar ta mig ur sängen/soffan. Min kompis fyller år på måndag och hade födelsedagsfest ikväll. Franskt tema, men vi var inte många utklädda. Men det åts ost och spelades fransk musik. Bra med ost, jag har ju inte fått i mig så mycket de senaste dagarna. Det var en rätt trevlig kväll. Men i princip alla på festen hade kärleksstrul på ett eller annat sätt. Satt och pratade väldigt mycket med två killar, den ene hade strul med sin fru och den andre hade precis blivit dumpad av sin tjej för några veckor sedan. På något vis var det skönt att få höra om andras kärleksproblem, jag pratade en del om mina också. Men allt var inte bara miserabelt, vi hade rätt trevligt också. Men Han kom upp hela tiden, så fort jag skulle berätta om någonting appropå någonting annat så var det alltid om någonting som hänt med honom eller med oss. Jag fick bita mig själv i tungan flera gånger när jag var på väg att börja prata om Oss. Vissa grejer gör för ont. 
 
Jag måste sova nu för jag är så trött. Det är underbart att få göra av med energi. Jag har haft så svårt att sova de här nätterna, men nu skall jag sova som en liten stock.

Tung morgon

Idag är jag inte ok. jag lever i något sorts hopp om att allt skall fixa sig och det får mig bara att vilja åka hem och träffa honom. Jag fick sms igår, det var fint, han hade lunchat med en vän och skrev att han hade tänkt, massvis. Det där massvis gav mig något sorts hopp, smset var så positivt. Han skrev att han hoppades jag tog hand om mig själv. Jag vet inte hur jag skall tolka det. Vi har haft vårt på-av förut och då har det alltid slutat med att vi bestämt oss för att fortsätta. Det har varit stormigt och mycket känslor, men jag älskar honom så jävla mycket och det har känts som att de känslorna varit besvarade, det har känts som att det varit starkt. Och det ger mig hopp, för hur kan någonting sådant försvinna? Hur kan man välja att kasta bort någonting sådant. Samtidigt vet jag att han har en stark stolthet och skulle mycket väl kunna följa den, han skulle inte kunna leva med att ha låtit det gå. Misstag går inte utan konsekvenser. Och jag har gjort många misstag.
 
Jag vill åka dit och få veta, få ett klart svar. Men det är ingen bra idé, inte nu. Ikväll har en av mina bästa vänner födelsedagsfest och imorgon skall jag på en festival. Jag skulle gärna ställt in allt i helgen. Men jag vet hur mycket festen betyder för min vän, och festivalen köpte jag biljett till för flera veckor sedan och jag vill ju verkligen gå. Det är bara att jag har svårt att semig själv släppa taget och ha roligt nu. Jag kommer inte dricka nåonting på min väns födelsedagsfest, och på festivalen skall jag ta det väääääääldigt lugnt. Man skall inte drick när man är ledsen. Inte av fel anledningar.
 
Jag har massa saker att uträtta idag ockå, och det känns tungt, jag kommer inte ens iväg till badrummet för att duscha. Jag har ingen lust idag. Jag vill veta vad som händer och gå vidare. Men jag måste vänta tills helgen är över, tvinga mig själv iväg på grejerna jag skall göra om jag så måste. Börja av nästa vecka får jag åka till honom.

RSS 2.0