Terapisession 2 och allt jag vill göra.

Vi pratade igenom allt igår, att om saker kommer upp så får vi ta det då. Det ger mig ångest att det kanske dyker upp fler lögner, men jag har försökt tänka, men kommer inte på fler. Det är därför det alltid är bättre att tala sanning än att ljuga, man vet alltid vad man har sagt. Men jag har sagt allt jag kommit på så jag måste släppa det nu. Försöka att inte ha ångest över det och fokusera på det som är nu istället. Alltid tala 100% sanning. Jag orkar inte med den ångesten jag får när jag ljuger så jag kan inte fortsätta med det.
 
Att han stannar med mig och orkar. Jag är så otroligt imponerad över honom. Jag har aldrig träffat någon som trott på mig så mycket och som visat mig kärlek så som han gör. Han behöver inte säga någonting för att visa det, bara genom att finnas där för mig ger han mig så mycket. Det är så galet, jag har väntat på att träffa den här människan så länge och trott att han inte fanns. Och nu när jag träffat honom så är han precis så fantastisk som jag önskat att en människa kunde vara. Jag förstår inte hur han gör det, men han är alltid så underbar och jag vet inte hur jag skall visa det för honom. Jag kan bara titta på honom och bli alldeles varm. Jag trode inte det kunde hända, inte såhär. Jag har varit kär förut och älskat förut, men det här är någonting annat. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det här är människan jag vill leva med och det gör det värt allt kämpande, alla nedgångar. Även om jag vet att dessa nedgångar beror på mig, det får mig att orka ta mig igenom det och kämpa, för han är värd det, jag är värd det, och jag vill bara vara med honom.
 
Jag var hos min terapeut idag, eller fd terapeut numer tyvärr. Hon berättade att hon inte kunde ha mig eftersom att hennes handledare sagt att hon bara kunde ha en övningselev. Hon går sista året på en terapeututbildning, och måste följa sin handledares order. Jättetråkigt, jag gillade verkligen henne. Men hon sa också att om jag ville så kunde jag vara hennes elev (elev är fel ord, vad säger man... öveningsobjekt??) efter jul. Så jag har tackat ja till det, men det känns som det är så långt kvar tills dess. Men jag får klara mig med Al-Anon så länge, kanske gå två gånger i veckan om jag verkligen behöver.
 
Hon gav mig en hemläxa som egentligen skulle vara inför nästa terapisession. Nu blir ju inte den av, men jag tänkte ändå göra läxan. Läxan gick ut på att komma på någonting jag verkligen vill hålla på med. Alltså någonting som är för mig, typ en fritidsaktivitet. Eller...det behöver inte vara en aktivitet som så, men någonting jag vill göra för mig själv. Jag har ju dansen en gång i veckan, men någonting mer. Det finns så mycket saker jag vill göra!!! Jag skulle vilja gå på socialdansen på onsdagar också till att börja med, sedan skulle jag vilja gå ut och promenara ibland. Jag vill verkligen gå ut och plocka svamp, men det kanse är för sent för i år... Så skulle jag vilja köpa gymkort och gå och gymma med min pojkvän, men det ver jag inte om jag har råd med, och "aktiviteten" i fråga behöver ju inte vara kostsam. Jag skulle vilja läsa oftare, alltså sådant som inte är kusrlitteratur, jag skulle vilja gå på kroki och rita mer. Jag skulle vilja göra musik, fast då vill jag göra det med människor i ett band, jag har aldrig varit så bra på att göra sådant själv, jag behöver fler som är drivande. Men jag saknar att sjunga. Jag kanske skulle gå med i någon kör... fast jag vet inte, jag vill ju helst sjunga själv. Och så vill jag lära mig spela gitarr. Jag har kommit igång med det två gånger i mitt liv, båda gångerna varade typ 1,5 vecka sedan kom jag av mig, men jag har en egen gitarr och min pojkvän har två, så det är egentligen ingenting som hindrar mig.

Du räcker till så var den du är

Shit, måste bara säga det. Allt är så omtumlande och överväldigande just nu att jag blir alldeles slut i huvudet. Jag är så glad att jag skaffade den här bloggen, jag hade blivit galen annars för jag vet inte hur annars jag skall få utlopp för alla tankar jag har i huvudet just nu. Det som är skönt är att jag blir distraherad från att vara ledsen. För det är jag, jag svävar i jävla limbo, vi skulle precis flytta in tillsammans, jag har precis gjort min adressändring, vi häll på att sätta upp hyllor och möblera om i vardagsrummet, jag skulle få upp mina böcker, mina tavlor. Och så händer detta.
 
För en gångs skull har det varit ganska skönt att komma hem till mamma. Om än jävligt kämpigt. Men det känns som att jag gör en bra sak, både för mig själv och för familjen. Jag har hunnit tänka mycket. Dels på familjen, dels på oss men också en massa på mig själv, vilket är det jag mest behöver just nu. Det här kommer fixa sig. Hur jävla fruktansvärt det än känns, det kommer ibland och överväldigar mig. Minsta lilla grej kan få mig att börja störtböla, men inte länge. Jag kan samla mig, jag vet att det går över och jag vet att det kommer bli bra hur det än blir. Jag saknar honom så ohyggligt mycket, men jag vet också att jag har redskapen och styrkan att klara mig igenom det här och börja om. Det ger mig hopp. Men främst gör det mig så otroligt jävla stolt över mig själv.
 
Och så lite hederlig Kent på det. :P 
 
 
 
Nu menar jag inte med detta att "kärleken väntar" Det gör den förmodligen inte. Inte den kärlek jag vill ha mest av allt och inte nu och inte än på ett bra tag. Men för första gången idag kände jag något sorts hopp inför framtiden. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt.

Städdag 2

Städdag 2 i min mammas lägenhet. Igår gjorde jag köket, allt utom golvet och köksbordet. Och då städade jag ändå typ 5 timmar. Så ja, det var ganska jävla äckligt. Idag har jag fixat alla badrummen, badrumsskåp, städskrubb, dammsugit golven. Jag lyckades till och med aktivera min yngsta syster som ganska motvilligt städade handfatet i ena badrummet (men fick göra om det för jag inte var nöjd... ehehe... :P). 
 
Mamma däremot kom på alla ursäkte för att inte städa. Hon kunde inte dammsuga för hon tyckte det var för mörkt ute. Sedan var hon för trött för att hon jobbat hela dagen (som att inte jag gjort det? Det gör väl de flesta?). Sedan skulle hon repa för kören och stängde in sig med pianot och smällde i dörren. När jag till slut tröttnade på henne och sa ifrån gick hon in på sitt rum och smällde dörren i mitt ansikte.
 
Shiiiiiiiit vad det provocerade mig....
 
Jag har haft svårt för att prata på Al-Anon-möten om mina känslor. Nu bara välde allt fram. Jag gav henne den längsta föreläsningen. Jag var rätt jävla hårt, men också rätt jävla snäll. Allt handlar ju om att hon aldrig lärt sig ta hand om sig själv. Hon har altid haft den sämsta själkänslan, och det har inte blivit bättre sedan hon och pappa separerade. Hon tar varken hand om sitt yttre, sitt inre eller saker omkring sig. ALLT förfaller. Samma gäller min far. Vi är uppvuxna med två vuxna människor som aldrig tyckt om sig själva och aldrig varit snälla mot sig själva. Är det konstigt att man blir fucked up? Jag fick ofta höra att jag var söt, och fin och att jag var älskad från mina föräldrar, de var alltid väldigt bra på att visa kärlek. Men jag fick lära mig att kärlek var någonting jag fick av någon annan, att vara söt var jag i andras ögon, det kom alltid från betraktaren. Jag fick aldrig lära mig att ta hand om och älska mig själv. Jag har alltid varit extremt uppmärksamhetssökande, jag har inte förstått det. Jag har inte tyckt att jag varit det, jag trode det vad normalt. Men jag fick aldrig lära mig att uppskatta och älska mig själv. Allt det här och mycket mer sa jag till mamma (genom hennes stängda dörr) och att jag bara ville se henne vara lycklig och ta hand om sig själv. Tjugo minuter senare kom hon ut och gav mig en kram, sedan åkte hon iväg och handlade städprylar och hjälpte mig ta ner återvinning och sopor, ca 8 kassar.
 
Hon kom hem med städprylar och massa godis och kakor. Vi tände ljus, kokade te och jag, mamma och mina två systrar spelade finns i sjön. Ibland älskar jag min familj. De är så galna, skruvade, trasiga och knäppa, men också världens mest underbara. I de ögonblicken är jag lycklig. Det var länge sedan jag kände så med familjen. Vi behövde verkligen det här. 
 
Mamma tackade mig sedan och lovade att försöka ta hand om sig själv. tydligen har hon börjat surfa på något diskussionsforum för alkoholism. Hon har inte riktigt erkänt än att hon har problem, men kanske faller det på plats snart. Det är dock svårt att våga hoppas, hon har "börjat ett nytt liv" så många gånger, men det blir alltid detsamma. Hon är hälsosam och tar hand om sig en halv vecka och sadan faller hon igen. Jag hoppas att det inte blir så den här gången.

RSS 2.0