Att tala sanning.

Han vill veta att han inte om ett år kommer ångra att han slösat bort två år på oss. Jag vet inte om jag kan ge honom det. Allt är så rörigt i huvudet nu. Det är så mycket saker jag behöver prata o och ta tag i. Jag kan inte garantera att det inte kommer upp nya saker, nya problem när jag håller på att bearbeta dem. Jag har sagt allt, men jag har levt såhär så länge. Levt på smålögner så länge. Jag vet inte allt jag har ljugit om längre. Jag har inte gjort någonting mer. Jag har ingenting mer att dölja. Men jag vet inte om det finns småsaker, så som med mina skor, att jag gick och köpte skor och sa att jag lånat dem. Jag tror inte det. Men om det finns det så kommer jag att vilja berätta om det, och det kommer vara som att strö salt i såren varenda gång. Både för mig och för honom. Men jag klarar inte av att ljuga mer, inte ens om skitsaker. Det är slut med det nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0