ensyster.blogg.se

Ny morgon, mornarna är värst. Jag vill inte upp, jag vill inte äta, jag vill inte göra någonting.

Jag pratade med honom i telefon idag, det var svårt att höra hur ledsen han var. Jag höll mig samman, jag vet inte varför men jag har svårt för att visa känslor när vi pratar om viktiga saker. Det är en försvarsmekanism, jag vet det men jag har svårt att släppa den. Tack och lov var jag så satans trött igår så jag somnade nästan direkt. Men idag har jag massor av tankar om gårdagens samtal, jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen just nu.

 

Jag kände mig anklagad för att jag verkade som han uttryckte det "peachie keen". Jag har visserligen varit på en fest och skall på festival ikväll, men det har inte varit det lättaste att hålla masken uppe. I korta stunder glömmer jag, men sedan kommer ett samtalsämne, en låt, en tanke, som påminner om honom, och jag är tillbaka i verkligheten igen. Jag pratade mest om honom igår. Vi får se hur det blir ikväll. Jag köpte en flaska vin igår som jag tänkte ha med mig ikväll, men jag kommer nog strunta i det. Jag kanske tar ett eller två glas när jag är ute ikväll, men jag vill inte dricka för mycket, det är inte bra när man är ledsen. Och jag skall träffa honom imorgon.

 

Mycket går runt i mitt huvud. Han skall på ultraljud på tisdag, förmodligen är det gallseten (igen) eller blindtarmen. Jag vill vara där för honom. Jag önskar jag kan vara där för honom.

 

Jag önskar att taden kan vara över, jag vill bara åka dit och veta. 

 

Jag drömde om honom i natt. Vi var på ramäffären och skulle rama in mina bilder som skulle hänga på väggen i vardagsrummet, allt var som vanligt igen. Jag önskar att allt skulle vara som vanligt igen.