...
Jag har lugnat ner mig nu. Allting känns som vanligt vilket är så konstigt. Jag har smsat lite med honom under dagen. Jag längtar ju efter honom, få höra om hans dag och hur han haft det på jobbet. Jag önskar att det här bara kunde vara förbi, att han kunde rycka på axlarna och att vi kunde gå vidare, men jag tror inte det kommer att vara så. Och min försvarsmekanism vill att jag avslutar det för att han skall slippa göra det. Var enda gång är det upp till honom, ja sårar honom och det är på hans bord att bestämma vad han vill göra med det. Jag orkar inte bli hängandes igen. Jag vill antingen veta att jag har honom eller inte. Jag önskar att det var en "småsak" som min kompis tycker, men jag kan inte se det så. För mig är det stort, för varje gång jag ljuger för den jag älskar slår jag en spik i min egen kista. Jag orkar inte leva med lögner och i osäkerhet. Jag vill känna mig trygg i mig själv och i vårt förhållande. Och det enda jag kan känna mig trygg i nu är min egen känsla för honom. För om jag inte kände så här starkt skulle jag inte vara här idag, jag skulle inte vara kvar och bearbeta alla de här tunga grejerna. Självklart gör jag det även för min egen skull, men någonstans är det han som driver på mig. Han är mitt stöd och min "hejjarklack", den som får mig att orka när det är tungt. Ingen har någonsin fyllt den rollen förut på det sättet.
När han kommer hem kommer jag krama honom och kyssa hans hals och inte vilja släppa, för kanske kommer det vara sista gången. När jag väl börjat berätta finns det ingen återvändo. En del av mig vill mildra fallet försöka prata mig ur det, men då skulle jag lika gärna kunna hålla käften och fortsätta ljuga. Det här handlar inte om att mildra mitt fall längre, tänker jag så kommer jag aldrig komma ur det här beteendet. Det handlar om att vara ärlig trots att det gör ont, för att det är rätt. Jag vill göra rätt för mig för jag vill inte såra folk i min omgivning längre. Jag vill komma till ro med mina misstag och förlåta mig själv och det här är enda sättet jag kan komma till ro. Och det kommer göra ont, men om det kan leda till att det slutar göra ont för oss båda så är det värt det.
Nu skall jag bada och tänka igenom allt, vända och vrida på allt igen, se att jag inte missat någonting. Det får vara slut nu,
...
Nu ringde han precis mig från jobbet. För jag hade skrivit ett sms och frågat när han slutar och att det nog inte blir någon spelkväll ikväll för vi beövde prata. Jag var tvungen att försäkra honom om att det inte var någon fara, att det bara är något i mitt huvud, att jag bara är lite ledsen just nu och inte sugen på spelkväll. Jag vill inte röra upp honom när han är på jobbet. Det kändes så konstigt att prata med honom i telefon, som att allt var bra. Vi sa båda puss när vi lade på och allt kändes som vanligt. Utom att det inte är som vanligt. Det kommer ta slut ikväll, jag är helt övertygad.
Just nu känner jag mig så ensam. Jag ringde och pratade lite med min närmsta kompis, som inte är så nära längre för vi har glidit ifrån varandra rätt mycket. Men det var skönt att få prata med henne lite. Men denna gång kunde hon inte förstå mig alls. Hon tyckte att min lögn var en småsak, att et inte spelade någon roll och att det är ok att inte berätta vissa saker. Jag håller inte med henne, att inte beräta är detsamma som att ljuga i vissa fall, och nu har jag ju faktiskt ljugit. Och jag vet att Han skulle bry sig, det skulle inte vara en småsak. Det skulle vara ännu en törn för honom att kunna lita på mig och jag tror inte att han klarar en till.
Jag vill inte stå och se på medan jag skadar honom, det är därför jag tänker föreslå att vi kanske skall ge upp. Sammtidigt känns det så dumt. Jag har precis börjat jobba med mig själv och för att må bättre och få det här att bli bättre. Jag tror att genom Al-Anon kan jag börja må bättre och på så vis få vår relation att bli bättre. Men jag skulle behöva gå till någon och prata själv också, en psykolog eller terapeut. Och jag började ju, det är det som känns så förjävligt, jag började ju men hon kunde inte ha mig förrän till våren. Vad hade hänt om hon kunnat ha mig? Det hade nog inte blivit såhär. Jag hade kommit längre, jag hade tagit upp alla grejer mycket tidigare med hennes hjälp och jag hade genom hennes stöd haft verktyg för att gå vidare i det här och få det att lösa sig.
En av hans krav för att vi skulle fortsätta försöka var just att jag skulle börja gå till någon och prata och även fortsätta gå på Al-Anon. Inte så mycket till krav tycker jag, för det är ju saker som jag vet att jag själv behöver och vill göra av egen vilja också. Men nu har jag inte haft möjlighet att gå till en psykolog så det känns inte som att jag fått en ärlig chans att fixa det här. Eller det klart jag har fått en chans, massor av chanser, men jag sitter fast i en jävla oreda som är jag och jag klarar inte av att reda ut allting själv just nu. Jag behöver stöd utifrån och det har jag inte kunnat få och därför känns det som att jag bara står och trampar.
Vi får se hur det går ikväll. På ett sätt vill jag bara släppa honom, börja om. För bådas vår skull. Samtidigt vet jag inte hur, jag har aldrig känt mig så sammankopplad med en annan människa förut, det är som att jag hittat min andra hälft, den som kompletterar mig och nu måste jag släppa honom. Jag vet bara inte hur.
Ett avslut
Efter dagens Al-Anon-möte har jag haft en orolig känsla i kroppen. En person där pratade om sin relation med sitt ex som ett ekorrhjul med destruktivitet och svartsjuka och det fick mig att tänka på vår relation nu. Det har varit tillfällen då jag har varit så nära att avsluta det för att jag inte orkat och för att jag bara sett det dåliga, men sedan känns det som om vi har vuxit tillsammans. Att han är svartsjuk ibland är fullt förståeligt så som det har varit och som vår relation började. Att han haft svårt att lita på mig lika så. Jag har haft problem med att vara ärlig, jag har aldrig sett att jag haft det problemet tidigare men någonstans känns det ändå logiskt. Jag har ju vuxit upp med att ljuga och hålla uppe en fasad, alltid vara och säga det som ser bra ut, låter bra och förväntas av mig. Nu i efterhand kan jag se hur det har fastnat. Hur jag genom att säga rätt saker undvikit konflikter när jag varit rädd. Jag blir en liten 4 åring ibland. Rädd för vad som kan bryta ut, rädd för att bli slagen om jag gör fel. Eller som med pappa när han blev full och jag var i tonåren, tillräckligt gammal för att ha en "vuxen" konversation med. När han var full blev vi bästisar och han skulle prata musik och böcker med mig, han snöade in sig på ett ämne och rantade i timmar om samma sak. Då visste jag att om jag sa fel saker eller på något vis visade ett ointresse så kunde han vända på en minut och bli aggressiv. Det var alltid en balansgång. Kanske är det därför jag talat osanning. Jag har aldrig tänkt på det förr, eller tänkt på att jag ljugit, det har nog varit en så stor del av mig att jag inte märkt det själv. Men nu när jag är medveten om det så ser jag det med en gång när det händer. Det kan bara slinka ur mig grejer ibland utan att jag tänker på det. Typ om någon frågar mig hur många gånger jag provat sushi kan jag säga 5, fast det egentligen var 3. Sjukt obetydliga grejer men som jag nu ser och får jättemycket ångest av.
Och idag har jag gått runt med den där känslan av att någonting är fel. Vår relation är inte bra. Vi går verkligen runt i ett ekorrehjul och det är jag som skapat det. Jag har gjort saker som gör att han inte litar på mig, jag har ljugit om saker, jag har grävt min egen grav. Nu på kvällen gick han och lade sig tidigare för han ska upp till jobbet tidigt och jag låg och kollade på film och hade precis skakat av mig den där känslan, lugnat mig och var trött. Gick in till honom, var precis på väg att somna. Tanken gled och BAM! Så slog det mig. Jag har ännu en grej jag ljugit om. Jag visste att det var någonting, och det är ingen obetydlig grej, det är en stor grej.
När vi precis börjat träffas låg jag med mitt ex, han jag gjorde slut med för att vara med honom jag är med nu. Problemet är att jag vid ett tidigare tillfälle i ett brev skrev att han fick följa med mig hem för att jag var ledsen den kvällen och han tröstade mig. Det är en lögn. Jag har för mig att min far faktiskt hörde av sug den kvällen och var full, jag har ett vagt minne av det, men det var inte därför mitt ex följde med mig hem. Han tröstade inte mig. Han var fin mot mig och det kändes bra mellan oss, det hade det inte gjort på länge. Men han tröstade inte mig.
Jag ville se hur det kändes att vara med honom igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, för det var aldrig speciellt bra. Men jag såg det på något vis som en "erövring", jag skulle ligga med honom och liksom "ge igen". Utan känslor och på mina premisser. Så blev det ju såklart inte utan jag mådde inge vidare efteråt. Han sov kvar den natten men det var inget jag direkt njöt av.
Det är hur det hände. Jag är en sådan jävla idiot. Jag har gått igenom scenariot om och om igen i mitt huvud för jag ville att allt skulle vara sanning, och det kändes som om jag glömt någonting. Men det är för sent nu. Jag har haft så många chanser på mig att komma på det här och jag kommer på det först nu. Alla gånger som jag bedyrat att NU är det bara sanning. Det är bara skit. Jag är en jävla skit. Jag har verkligen lyckats...
För bara någon vecka sedan var vår senaste dip, och vi sa att vi skulle försöka igen som så många gånger tidigare, men den här gången kändes det, att detta är nog sista gången.
Jag har lagt mig på soffan. Skyllt på "sömntåget" och att jag inte vill hålla honom vaken, han ska ju upp så tidigt. Men jag vet att han vet att någonting är fel. Jag vill vara vuxen och kunna lägga det här på hyllan till imorgon. Det är ingenting att ta upp kl 2 på morgonen när han skall upp 6. Men min kropp låter mig inte lägga det på hyllan. Jag har börjat få panikångestattacker så fort sånt här händer, och de varar i flera timmar, ibland upp till ett dygn. Min kropp skakar och skakar. Så jag la mig i soffan för jag vill inte att han skall märka.
Imorgon när han kommer hem från jobbet kommer jag göra slut med honom. Ingen har någonsin förstått mig så som han eller visat kärlek på det sättet och jag har aldrig älskat någon såhär. Men jag vill inte skada honom mer. Jag vill inte ha en relation där den jag älskar inte känner sig trygg. Jag gör både honom och mig själv olyckliga. Jag orkar inte ha ångest mer och jag orkar inte såra honom mer. Jag är så ledsen för det här är på ett sätt den bästa relationen jag någonsin. Haft med någon och på ett annat sätt en av de sämsta. Jag har aldrig skadat någon annan, eller mig själv, såhär mycket. Om jag fortfarande har modet imorgon får vi se. Och om mina ben slutar skaka och jag får någon sömn är också ovisst.
Jag önskar att jag kunde börja om. Att jag kunde rentvå oss från all skuld och all smärta, men det är för sent. Såret är infekterat och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Ingen har någonsin förstått mig så som han gör, sett igenom mig. Han är min stora kärlek, min bästa vän och min familj. Och jag kommer förlora honom.
Och idag har jag gått runt med den där känslan av att någonting är fel. Vår relation är inte bra. Vi går verkligen runt i ett ekorrehjul och det är jag som skapat det. Jag har gjort saker som gör att han inte litar på mig, jag har ljugit om saker, jag har grävt min egen grav. Nu på kvällen gick han och lade sig tidigare för han ska upp till jobbet tidigt och jag låg och kollade på film och hade precis skakat av mig den där känslan, lugnat mig och var trött. Gick in till honom, var precis på väg att somna. Tanken gled och BAM! Så slog det mig. Jag har ännu en grej jag ljugit om. Jag visste att det var någonting, och det är ingen obetydlig grej, det är en stor grej.
När vi precis börjat träffas låg jag med mitt ex, han jag gjorde slut med för att vara med honom jag är med nu. Problemet är att jag vid ett tidigare tillfälle i ett brev skrev att han fick följa med mig hem för att jag var ledsen den kvällen och han tröstade mig. Det är en lögn. Jag har för mig att min far faktiskt hörde av sug den kvällen och var full, jag har ett vagt minne av det, men det var inte därför mitt ex följde med mig hem. Han tröstade inte mig. Han var fin mot mig och det kändes bra mellan oss, det hade det inte gjort på länge. Men han tröstade inte mig.
Jag ville se hur det kändes att vara med honom igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, för det var aldrig speciellt bra. Men jag såg det på något vis som en "erövring", jag skulle ligga med honom och liksom "ge igen". Utan känslor och på mina premisser. Så blev det ju såklart inte utan jag mådde inge vidare efteråt. Han sov kvar den natten men det var inget jag direkt njöt av.
Det är hur det hände. Jag är en sådan jävla idiot. Jag har gått igenom scenariot om och om igen i mitt huvud för jag ville att allt skulle vara sanning, och det kändes som om jag glömt någonting. Men det är för sent nu. Jag har haft så många chanser på mig att komma på det här och jag kommer på det först nu. Alla gånger som jag bedyrat att NU är det bara sanning. Det är bara skit. Jag är en jävla skit. Jag har verkligen lyckats...
För bara någon vecka sedan var vår senaste dip, och vi sa att vi skulle försöka igen som så många gånger tidigare, men den här gången kändes det, att detta är nog sista gången.
Jag har lagt mig på soffan. Skyllt på "sömntåget" och att jag inte vill hålla honom vaken, han ska ju upp så tidigt. Men jag vet att han vet att någonting är fel. Jag vill vara vuxen och kunna lägga det här på hyllan till imorgon. Det är ingenting att ta upp kl 2 på morgonen när han skall upp 6. Men min kropp låter mig inte lägga det på hyllan. Jag har börjat få panikångestattacker så fort sånt här händer, och de varar i flera timmar, ibland upp till ett dygn. Min kropp skakar och skakar. Så jag la mig i soffan för jag vill inte att han skall märka.
Imorgon när han kommer hem från jobbet kommer jag göra slut med honom. Ingen har någonsin förstått mig så som han eller visat kärlek på det sättet och jag har aldrig älskat någon såhär. Men jag vill inte skada honom mer. Jag vill inte ha en relation där den jag älskar inte känner sig trygg. Jag gör både honom och mig själv olyckliga. Jag orkar inte ha ångest mer och jag orkar inte såra honom mer. Jag är så ledsen för det här är på ett sätt den bästa relationen jag någonsin. Haft med någon och på ett annat sätt en av de sämsta. Jag har aldrig skadat någon annan, eller mig själv, såhär mycket. Om jag fortfarande har modet imorgon får vi se. Och om mina ben slutar skaka och jag får någon sömn är också ovisst.
Jag önskar att jag kunde börja om. Att jag kunde rentvå oss från all skuld och all smärta, men det är för sent. Såret är infekterat och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Ingen har någonsin förstått mig så som han gör, sett igenom mig. Han är min stora kärlek, min bästa vän och min familj. Och jag kommer förlora honom.
Steg 11
Al-anon idag igen. Vi pratade om steg 11. Mycket gud och sådant. Jag tror inte på gud (och jag vet att gud ska stavas med stort G, men jag tycker det är larvigt).
Trots det kan jag finna saker i texterna och de tolv stegen. När texterna talar om "gud" så är det en högre makt, hur man definierar den är upp till var och en, världen, universum, naturen, gud eller bara slumpen. Jag har funderat på det där en del, hur jag ser på den "högre makten" och jag tror jag ser det sim de styrka som människor kan finna i varandra, eller kärlek kanske är det rätta ordet, trygghet. För mig handlar det mycket om trygghet, att våga släppa taget och ändå kunna känna mig trygg. Det är min "högre makt".
Idag var det som sagt det 11e steget som vi läste, jag har inte börjat att jobba med några steg alls, men vi pratae mycket om att sluta kontrollera saker idag. Det behöver jag verkligen jobba med i vissa fall. Jag tror jag kanske ska försöka börja jobba med stegen snart...
Min pojkvän är sjuk. Jag har aldrig hört någon nysa så mycket som han kan göra. :P
