Ett avslut
Efter dagens Al-Anon-möte har jag haft en orolig känsla i kroppen. En person där pratade om sin relation med sitt ex som ett ekorrhjul med destruktivitet och svartsjuka och det fick mig att tänka på vår relation nu. Det har varit tillfällen då jag har varit så nära att avsluta det för att jag inte orkat och för att jag bara sett det dåliga, men sedan känns det som om vi har vuxit tillsammans. Att han är svartsjuk ibland är fullt förståeligt så som det har varit och som vår relation började. Att han haft svårt att lita på mig lika så. Jag har haft problem med att vara ärlig, jag har aldrig sett att jag haft det problemet tidigare men någonstans känns det ändå logiskt. Jag har ju vuxit upp med att ljuga och hålla uppe en fasad, alltid vara och säga det som ser bra ut, låter bra och förväntas av mig. Nu i efterhand kan jag se hur det har fastnat. Hur jag genom att säga rätt saker undvikit konflikter när jag varit rädd. Jag blir en liten 4 åring ibland. Rädd för vad som kan bryta ut, rädd för att bli slagen om jag gör fel. Eller som med pappa när han blev full och jag var i tonåren, tillräckligt gammal för att ha en "vuxen" konversation med. När han var full blev vi bästisar och han skulle prata musik och böcker med mig, han snöade in sig på ett ämne och rantade i timmar om samma sak. Då visste jag att om jag sa fel saker eller på något vis visade ett ointresse så kunde han vända på en minut och bli aggressiv. Det var alltid en balansgång. Kanske är det därför jag talat osanning. Jag har aldrig tänkt på det förr, eller tänkt på att jag ljugit, det har nog varit en så stor del av mig att jag inte märkt det själv. Men nu när jag är medveten om det så ser jag det med en gång när det händer. Det kan bara slinka ur mig grejer ibland utan att jag tänker på det. Typ om någon frågar mig hur många gånger jag provat sushi kan jag säga 5, fast det egentligen var 3. Sjukt obetydliga grejer men som jag nu ser och får jättemycket ångest av.
Och idag har jag gått runt med den där känslan av att någonting är fel. Vår relation är inte bra. Vi går verkligen runt i ett ekorrehjul och det är jag som skapat det. Jag har gjort saker som gör att han inte litar på mig, jag har ljugit om saker, jag har grävt min egen grav. Nu på kvällen gick han och lade sig tidigare för han ska upp till jobbet tidigt och jag låg och kollade på film och hade precis skakat av mig den där känslan, lugnat mig och var trött. Gick in till honom, var precis på väg att somna. Tanken gled och BAM! Så slog det mig. Jag har ännu en grej jag ljugit om. Jag visste att det var någonting, och det är ingen obetydlig grej, det är en stor grej.
När vi precis börjat träffas låg jag med mitt ex, han jag gjorde slut med för att vara med honom jag är med nu. Problemet är att jag vid ett tidigare tillfälle i ett brev skrev att han fick följa med mig hem för att jag var ledsen den kvällen och han tröstade mig. Det är en lögn. Jag har för mig att min far faktiskt hörde av sug den kvällen och var full, jag har ett vagt minne av det, men det var inte därför mitt ex följde med mig hem. Han tröstade inte mig. Han var fin mot mig och det kändes bra mellan oss, det hade det inte gjort på länge. Men han tröstade inte mig.
Jag ville se hur det kändes att vara med honom igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, för det var aldrig speciellt bra. Men jag såg det på något vis som en "erövring", jag skulle ligga med honom och liksom "ge igen". Utan känslor och på mina premisser. Så blev det ju såklart inte utan jag mådde inge vidare efteråt. Han sov kvar den natten men det var inget jag direkt njöt av.
Det är hur det hände. Jag är en sådan jävla idiot. Jag har gått igenom scenariot om och om igen i mitt huvud för jag ville att allt skulle vara sanning, och det kändes som om jag glömt någonting. Men det är för sent nu. Jag har haft så många chanser på mig att komma på det här och jag kommer på det först nu. Alla gånger som jag bedyrat att NU är det bara sanning. Det är bara skit. Jag är en jävla skit. Jag har verkligen lyckats...
För bara någon vecka sedan var vår senaste dip, och vi sa att vi skulle försöka igen som så många gånger tidigare, men den här gången kändes det, att detta är nog sista gången.
Jag har lagt mig på soffan. Skyllt på "sömntåget" och att jag inte vill hålla honom vaken, han ska ju upp så tidigt. Men jag vet att han vet att någonting är fel. Jag vill vara vuxen och kunna lägga det här på hyllan till imorgon. Det är ingenting att ta upp kl 2 på morgonen när han skall upp 6. Men min kropp låter mig inte lägga det på hyllan. Jag har börjat få panikångestattacker så fort sånt här händer, och de varar i flera timmar, ibland upp till ett dygn. Min kropp skakar och skakar. Så jag la mig i soffan för jag vill inte att han skall märka.
Imorgon när han kommer hem från jobbet kommer jag göra slut med honom. Ingen har någonsin förstått mig så som han eller visat kärlek på det sättet och jag har aldrig älskat någon såhär. Men jag vill inte skada honom mer. Jag vill inte ha en relation där den jag älskar inte känner sig trygg. Jag gör både honom och mig själv olyckliga. Jag orkar inte ha ångest mer och jag orkar inte såra honom mer. Jag är så ledsen för det här är på ett sätt den bästa relationen jag någonsin. Haft med någon och på ett annat sätt en av de sämsta. Jag har aldrig skadat någon annan, eller mig själv, såhär mycket. Om jag fortfarande har modet imorgon får vi se. Och om mina ben slutar skaka och jag får någon sömn är också ovisst.
Jag önskar att jag kunde börja om. Att jag kunde rentvå oss från all skuld och all smärta, men det är för sent. Såret är infekterat och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Ingen har någonsin förstått mig så som han gör, sett igenom mig. Han är min stora kärlek, min bästa vän och min familj. Och jag kommer förlora honom.
Och idag har jag gått runt med den där känslan av att någonting är fel. Vår relation är inte bra. Vi går verkligen runt i ett ekorrehjul och det är jag som skapat det. Jag har gjort saker som gör att han inte litar på mig, jag har ljugit om saker, jag har grävt min egen grav. Nu på kvällen gick han och lade sig tidigare för han ska upp till jobbet tidigt och jag låg och kollade på film och hade precis skakat av mig den där känslan, lugnat mig och var trött. Gick in till honom, var precis på väg att somna. Tanken gled och BAM! Så slog det mig. Jag har ännu en grej jag ljugit om. Jag visste att det var någonting, och det är ingen obetydlig grej, det är en stor grej.
När vi precis börjat träffas låg jag med mitt ex, han jag gjorde slut med för att vara med honom jag är med nu. Problemet är att jag vid ett tidigare tillfälle i ett brev skrev att han fick följa med mig hem för att jag var ledsen den kvällen och han tröstade mig. Det är en lögn. Jag har för mig att min far faktiskt hörde av sug den kvällen och var full, jag har ett vagt minne av det, men det var inte därför mitt ex följde med mig hem. Han tröstade inte mig. Han var fin mot mig och det kändes bra mellan oss, det hade det inte gjort på länge. Men han tröstade inte mig.
Jag ville se hur det kändes att vara med honom igen. Jag vet inte vad jag förväntade mig, för det var aldrig speciellt bra. Men jag såg det på något vis som en "erövring", jag skulle ligga med honom och liksom "ge igen". Utan känslor och på mina premisser. Så blev det ju såklart inte utan jag mådde inge vidare efteråt. Han sov kvar den natten men det var inget jag direkt njöt av.
Det är hur det hände. Jag är en sådan jävla idiot. Jag har gått igenom scenariot om och om igen i mitt huvud för jag ville att allt skulle vara sanning, och det kändes som om jag glömt någonting. Men det är för sent nu. Jag har haft så många chanser på mig att komma på det här och jag kommer på det först nu. Alla gånger som jag bedyrat att NU är det bara sanning. Det är bara skit. Jag är en jävla skit. Jag har verkligen lyckats...
För bara någon vecka sedan var vår senaste dip, och vi sa att vi skulle försöka igen som så många gånger tidigare, men den här gången kändes det, att detta är nog sista gången.
Jag har lagt mig på soffan. Skyllt på "sömntåget" och att jag inte vill hålla honom vaken, han ska ju upp så tidigt. Men jag vet att han vet att någonting är fel. Jag vill vara vuxen och kunna lägga det här på hyllan till imorgon. Det är ingenting att ta upp kl 2 på morgonen när han skall upp 6. Men min kropp låter mig inte lägga det på hyllan. Jag har börjat få panikångestattacker så fort sånt här händer, och de varar i flera timmar, ibland upp till ett dygn. Min kropp skakar och skakar. Så jag la mig i soffan för jag vill inte att han skall märka.
Imorgon när han kommer hem från jobbet kommer jag göra slut med honom. Ingen har någonsin förstått mig så som han eller visat kärlek på det sättet och jag har aldrig älskat någon såhär. Men jag vill inte skada honom mer. Jag vill inte ha en relation där den jag älskar inte känner sig trygg. Jag gör både honom och mig själv olyckliga. Jag orkar inte ha ångest mer och jag orkar inte såra honom mer. Jag är så ledsen för det här är på ett sätt den bästa relationen jag någonsin. Haft med någon och på ett annat sätt en av de sämsta. Jag har aldrig skadat någon annan, eller mig själv, såhär mycket. Om jag fortfarande har modet imorgon får vi se. Och om mina ben slutar skaka och jag får någon sömn är också ovisst.
Jag önskar att jag kunde börja om. Att jag kunde rentvå oss från all skuld och all smärta, men det är för sent. Såret är infekterat och jag vet inte vad jag skall göra längre. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Ingen har någonsin förstått mig så som han gör, sett igenom mig. Han är min stora kärlek, min bästa vän och min familj. Och jag kommer förlora honom.
Kommentarer
Trackback
