ensyster.blogg.se

Nu ringde han precis mig från jobbet. För jag hade skrivit ett sms och frågat när han slutar och att det nog inte blir någon spelkväll ikväll för vi beövde prata. Jag var tvungen att försäkra honom om att det inte var någon fara, att det bara är något i mitt huvud, att jag bara är lite ledsen just nu och inte sugen på spelkväll. Jag vill inte röra upp honom när han är på jobbet. Det kändes så konstigt att prata med honom i telefon, som att allt var bra. Vi sa båda puss när vi lade på och allt kändes som vanligt. Utom att det inte är som vanligt. Det kommer ta slut ikväll, jag är helt övertygad.

 

Just nu känner jag mig så ensam. Jag ringde och pratade lite med min närmsta kompis, som inte är så nära längre för vi har glidit ifrån varandra rätt mycket. Men det var skönt att få prata med henne lite. Men denna gång kunde hon inte förstå mig alls. Hon tyckte att min lögn var en småsak, att et inte spelade någon roll och att det är ok att inte berätta vissa saker. Jag håller inte med henne, att inte beräta är detsamma som att ljuga i vissa fall, och nu har jag ju faktiskt ljugit. Och jag vet att Han skulle bry sig, det skulle inte vara en småsak. Det skulle vara ännu en törn för honom att kunna lita på mig och jag tror inte att han klarar en till.

 

Jag vill inte stå och se på medan jag skadar honom, det är därför jag tänker föreslå att vi kanske skall ge upp. Sammtidigt känns det så dumt. Jag har precis börjat jobba med mig själv och för att må bättre och få det här att bli bättre. Jag tror att genom Al-Anon kan jag börja må bättre och på så vis få vår relation att bli bättre. Men jag skulle behöva gå till någon och prata själv också, en psykolog eller terapeut. Och jag började ju, det är det som känns så förjävligt, jag började ju men hon kunde inte ha mig förrän till våren. Vad hade hänt om hon kunnat ha mig? Det hade nog inte blivit såhär. Jag hade kommit längre, jag hade tagit upp alla grejer mycket tidigare med hennes hjälp och jag hade genom hennes stöd haft verktyg för att gå vidare i det här och få det att lösa sig.

 

En av hans krav för att vi skulle fortsätta försöka var just att jag skulle börja gå till någon och prata och även fortsätta gå på Al-Anon. Inte så mycket till krav tycker jag, för det är ju saker som jag vet att jag själv behöver och vill göra av egen vilja också. Men nu har jag inte haft möjlighet att gå till en psykolog så det känns inte som att jag fått en ärlig chans att fixa det här. Eller det klart jag har fått en chans, massor av chanser, men jag sitter fast i en jävla oreda som är jag och jag klarar inte av att reda ut allting själv just nu. Jag behöver stöd utifrån och det har jag inte kunnat få och därför känns det som att jag bara står och trampar.

 

Vi får se hur det går ikväll. På ett sätt vill jag bara släppa honom, börja om. För bådas vår skull. Samtidigt vet jag inte hur, jag har aldrig känt mig så sammankopplad med en annan människa förut, det är som att jag hittat min andra hälft, den som kompletterar mig och nu måste jag släppa honom. Jag vet bara inte hur.