ensyster.blogg.se

Jag har varit på en dejt. Jag har försökt hitta intresse i andra. Och jag kan känna attraktion, jag kan känna pirr. Men jag saknar hon så otroligt mycket. När vi pratar i telefon, och det är kort, det handlar om när jag skall dit och hämta saker och sedan är det hejdå. Jag saknar den människa som känne mig mer än någon annan. Jag vill gå vidare, och jag gör aktiva försök. Men jag saknar honom. jag saknar att bli förstådd på det sättet som han förstod mig, så som ingen har förstått mig tidigare. Jag kan inte se mig själv  en relation på väldit väldigt länge. inte som denna. Inte så djup, inte så nära. Jag kommer säkert ha relationer. Men nu känns det sm om allt är tidfördriv för att fylla hans tomrum. Jag vet inte om och när jag någonsin kommer träffa en människa igen som jag låter komma så nära. Jag vet inte om jag vill ersätta den platsen. Inte på ett väldigt bra tag. Just nu vill jag ha någon att ha roligt med, som får mig att glömma. Någon att spela tv-spel med och hänga med, nte så mycket mer. Jag vet inte när jag kommer känna mig redo att släppa in någon på det viset igen. Och när jag kommer över honom helt. Det har gått två veckor. Det är ingen tid. Det kommer ta tid, jag får väl vänja mig vid det. jag är så van vid att mitt liv går så fort, jag vill gå vidare med mitt livmen jag känner mig fast. Jag vet inte vad jag vill, jag står i ett vägskäl och vet inte vart jag vill och vart jag ska för allt känns så tom och meningslöst utan honom. Jag har aldrig älskat någon så. Det värsta är att skyúlle han vilja ta tillbaa mig, prova igen så skulle jag inte blinka, jag skulle vara tillbaka med en gång. Jag kämpar för att ite höra av mig till honom i mina svaga stunder. 

 

I natt är min första natt själv insåg jag precis. När det tog slut flydde jag hem till en vän och spenderade en natt där, sedan en natt på jobbet och sedan flyttade jag in med en bekant. Han har nu flyttat och jag har lägenheten för mig själv fram till sista december. i natt är min första natt ensam. Och jag känner mig ensam. Det var länge sedan jag kände mig så ensam. Jag saknar honom så otroligt mycket. Lyssnade på en låt ikväll som fick mig att tänka tillbaka. Jag minns inte sista gången vi hade sex, hur det kändes, vad vi gjorde, hur det var. Om jag hade vetat att det var sista gånge hade jag kommit ihåg det in i minsta detalj. Nu kämpar jag istället med att komma ihåg det. Jag minns inte om det var bra eller om det var "trött-sex". Jag tror inte att de var det. Ja ror att det var bra, men jag har inte lagt det på minnet och det gör mig så arg på mig själv, för att jag borde minnas. Jag vill minnas. Och det får mig att tänka på alla gånger, och jag vill bara ha honom, så där mjukt och känslomässingt som det ibland kunde vara. När det inte var sex, när det var att älska och man var så nära varandra. Det är så jag minns vår sista gång, fat jag inte vet säkert om det var så de var eller om det bara är så jag vill minnas det. Jag saknar honom så mycket. Jag vill vara nära honom så mycket. Känna hans hud mot min få känna mig så nära en person fysiskt och psykiskt igen. Jag vet inte när eller om det någonsin kommer hända igen.

 

Jag såg "the curious incident of benjamin button" här om dagen, vilket fick mig att tänka på den dagen jag är gammal, vem är det jag kommer minnas? Vilken kärlek och vilken människa kommer vara den som gör mest ont, den som var mest passionerad och den som kom mig närmast? Den kärleken vill jag kämpa för. Men tänk om det är han. Tänk om jag om 70 år fortfarand tänker tillbaka på det vi hade och ångrar att jag inte försökte mer än vad jag gjorde. Det skrämmer mig något otroligt. Och jag vet att jag är ung och har många år framför mig. Men man vet aldrig vad och vilka människor som är de som kommer betyda någonting. Oftast vet man det inte förrä de är ute ur ens liv. Och jag är så rädd att han är Han med stort H. För så har det kännts under hela vår relation. Den har varit full med törnen och gjort ont så som ingen annan relatio någonsin gjort. Men jag har också älskat honom som ingen annan och varje sekund av smärta har varit värd det för det vi hade har jag aldrig tidigare upplevt och jag kommer aldrig nöja mig igen. Jag kommer alltid värdesätta mig själv på ett helt annat sätt. Jag har varit i så många halvkassa reationer och legat med folk jag inte varit så attraherad av, gjort saker halvhjärtat. Jag vet inte om jag kan göra det igen efter det här. Ingenting komme kunna mäta sig med detta. Inte på väldit väldigt länge.

 

Jag tror inte att det finns så många personer därute som har "det". Att man kan känna den där speciella kärleken till så många. Det finns ett fåtal. Och det kan absolut hända igen. Men de är få och man skall inte kasta bort dem ltt för det finns ingen säkerhet att an någonsin träffar en av dem igen under sin livstid. De som är "perfekta" för en. Kanske har jag tur och träffar rätt igen, eller så får jag nöja mig. Och jag är så rädd för det senare. För jag har så svårt för att nöja mig. För första gången i mitt liv har jag varit helt tillfreds med att leva resten av mitt liv med en enda människa, det har jag aldrig kännt förut och jag vet inte om eller när ja någonsin kommer känna så igen.